SLUTMÅLET NÅTT 16/6 KL 12:45

MISSION ACCOMPLISHED! Tisdagen den 16 juni kl 12:45 gick jag i mål i Sagres/ Cabo de Sào Vicente. Det var en mäktig upplevelse att se fyrens siluett dyka upp i fjärran efter 66 dagar och 564 mil. Sträckan blev något kortare än jag beräknat, likaså antalet cykeldagar. För att kompensera detta fortsätter jag mitt cyklande under ytterligare två dagar. Utmed Algarvekusten till spanska gränsen vid Vila Real de Santo António. Därefter till Monte Gordo, där jag just nu firar midsommarafton i ensamhet på ett slitet hotellrum. Familjen anländer först under morgondagen för två veckors semester. Det ska bli härligt att nu få byta min isolering och nomadiska tillvaro mot gemenskapen med mina efterlängtade kära. Och att om ett par veckor få återgå till ett normalt svenskt vardagsliv. Men dessförinnan vill jag stänga projektet STOCKHOLM- SAGRES med några summeringar och funderingar.

Rent fysiskt har resan gjort mig gott. Det har varit motigt bitvis med mycket regn, kraftig blåst och svår terräng. Men jag känner mig i bättre form idag än när jag startade, några kilon tyngre. 10 mil om dagen upplevs inte på något sätt plågsamt längre. Frånsett några oundvikliga belastnings- och tryckskador i en otränad början har jag hållit mig fullt frisk. Två-tre dagars förkylning var helt och hållet självförvållat. Två vurpor har jag fått till, båda med lycklig utgång. Mer skrämmande är att jag mot bättre vetande tagit risker som kunnat slutat riktigt illa. Av det kan jag bara försöka dra lärdomar inför riskbedömningar i framtiden. Jag vet sedan tidigare att jag fungerar bäst i lång, uthållig ansträngning. Jag är ingen sprinter. Därför passar denna form av egen taktad långdistanscykling mycket bra för just mig.

Psykiskt. Här kan jag räkna hem den stora vinsten från mitt äventyr. Jag vet nu att jag klarar en extrem ansträngning med bibehållet lugn och frid. Jag har aldrig tappat motivationen för ett ögonblick, inte ens när det varit som tuffast. Bara känt irritation över att jag inte hanterar situationer bättre. Att få vara ensam med mig själv och mina tankar var ett av resans syften. Jag kan konstatera att också detta har tjänat mig väl. Jag har ostörd kunnat blicka både bakåt, framåt och åt sidan, summera och fundera kring mina upplevelser, erfarenheter, mål och drivkrafter. Jag har lärt känna mig själv lite bättre och därigenom hoppas jag lättare kunna förstå andra.

Avståndet. 580 mil på 478 cykeltimmar blev sträckan inklusive Algarvekusten. Tiden är mätt från att jag startar cyklingen på morgonen till jag avslutar den på kvällen. Pausar, måltider, väntan, sightseeing och fotografering ingår. Med allt detta inräknat har jag förflyttat mig 12,1 km per timma. Jag gissar att jag i effektiv cykling genomsnittligt hamnar runt 15 km/tim, med kraftiga variationer beroende på väg- och väder.

Dagarna. Hela äventyret har tagit mig 68 dagar, fördelade enligt följande. 55 cykeldagar, 9 vilodagar, 2 sjukdagar och 2 dagars timeout i Paris. Jag har cyklat 10,5 mil per dag i snitt. Målet var 10-12. Jag ligger inom intervallet, men har varit något optimistisk i målsättningen.

Länderna. Åtta är passerade. Fördelningen i mil och tid blev i turordning: Sverige 90 mil/ 81 tim (11,1 km/t), Danmark 17 mil/ 13 tim (13,1 km/t), Tyskland 45 mil/ 36 tim (12,5 km/t), Holland 54 mil/ 45 tim (12,0 km/t), Belgien 8 mil/ 10 tim (8,0 km/t), Frankrike 165 mil/ 133 tim (12,4 km/t), Spanien 104 mil/ 87 tim (12,0 km/t), Portugal 97 mil/ 73 tim (13,3 km/t). Frankrikes kust är längst och tar därmed längst tid. Jag rör mig snabbast i Portugal och mest långsamt under den korta men blåsiga sträckan genom Belgien. I det kuperade Spanien går det sakta uppför, men mycket fort nerför. Därför blir snitthastigheten helt acceptabel.

Mat & dryck har, inte helt överraskande varit bäst i Frankrike. Trevligast har jag dock haft i Spanien, med alla kontakter på Camino de Santiago. De vackraste vyerna har också varit de spanska. Djur har jag träffat på under hela resan. Har blivit utskälld av tusentals hundar, de allra flesta bakom stängsel, men i Portugal också lösdrivande. Mängder av fåglar, som jag inte kan namnen på har förgyllt mina dagar med sin sång. Nativitetssymbolen storken finns dock enbart i Portugal…

Pottery Artisano får symbolisera alla ensamma måltider

Det enkla är ofta det bästa

Många ilskna hundar har jag mött…

…men också vilda, vänliga

Vissa kommer i par- lika som bär

Frigående getter finns det gott om överallt…

… men nativitetssymboler finns bara i Portugal

Utrustningen har fullt ut motsvarat mina högt ställda förväntningar. Jag är mycket nöjd med cykeln av märket Kona. Två utslitna däck och tre punkteringar är inte mycket att klaga över. Cykelväskorna från Ortlieb har härbärgerat mitt 23 kilo tunga bagage och fungerat väl. Kläderna av märket Gore Bike Wear har också tjänat sitt syfte och klarat sig genom alla handtvättar. Jag var nybörjare på cykling och visste till en början inte vad jag borde införskaffa inför resan. Hade turen att hitta cykelbutiken Sportson på Kungsholmen i Stockholm. Säljarna där gav kompetent, erfaren och väl kundanpassad rådgivning. Det är en butik som jag varmt kan rekommendera.

Jag har svårt att leva upp till bilden av en moderiktig cyklist

Ekonomin. Min budget för äventyret har varit 70.000 kronor, med alla kostnader för resan inräknade. Därtill kommer 50 kronor per cyklad mil till organisationen Läkare Utan Gränser. Utfallet blev 64.500 kronor i total kostnad plus 29.000 kronor i bidrag till organisationen. Överskottet använder jag till att fylla på min insamling för att uppnå de 40 tusen kronorna som är målet. Ett stort tack till er som bidragit genom insättningar.

Slutligen. Skulle jag göra om äventyret? Förutsatt att möjligheten uppstår i en framtid skulle jag definitivt göra det, men då sannolikt välja en annan väg. Från Estland till Turkiet är en tänkbara sådan, eller varför inte cykla kustnära runt de Brittiska öarna. Vackrare än så blir det väl knappast och här skulle dessutom mina språkkunskaper räcka längre…

Söndag 14 juni. Jag startar från Lissabon. Dagen innan har jag besökt turistbyrån för att försöka utröna hur jag tar mig över floden Rio Tejo. Jag tänker mig till Setúbal och vidare till Trója. Får beskedet att inga broar är tillåtna för cykling. Därför återstår endast passagerarfärjan, som också tar cyklister. Men, säger turistkvinnan, du kommer inte vidare på andra sidan. Där får du inte cykla. Rådet blir i stället att ta tåget den 5 mil långa sträckan Lissabon- Setúbal. Nej, nej- tåg ingår inte i min set up, svarar jag. Jag ser dessutom på kartan att det måste gå att ta sig med cykel från färjeläget Barreiro till Setúbal. Klart möjligt. Det visar sig också vara riktigt, även om det blir en omväg. Det regnar denna söndag. Regnet håller i sig till kvällen, med få stunder av uppehåll. Jag tar helt enligt plan den gröna bilfärjan från Setúbal till Trója och cyklar sedan på den dryga milen långa, smala landtungan ner till Comporta. Fortsätter utmed kusten genom sandlandskap och vinodlartrakter som sett bättre dagar. Passerar genom Casa Branca, Melides till Vila Nova de S.to André. Här har jag tänkt avsluta dagens etapp, men tycker att det känns lite tidigt, trots regnandet. Blötare kan jag ju inte bli. Att motorvägen fram till hamnstaden Sines är färdig, men inte igångsatt avgör. Det är ännu så länge tillåtet att cykla de dryga två milen in till staden. Det är dessutom söndag och den tunga trafiken står stilla, så sträckan tar inte lång tid. När jag kommer in mot centrum tar jag en trottoarkant lite klumpigt och drabbas av resans andra punktering. Är för blöt och frusen för att fixa den just nu utan tar i stället kväll på första bästa hotell. Det är något med tyngre hamnstäder som jag har svårt för. Det är känslan av misär och kriminalitet som blir tydlig. Säkert bara mina egna fördomar, men just här i Sines får jag dem bekräftade. Jag frågar damen i den ödsliga hotellfoajén om det finns något matställe helt nära. ”Yes, there are two in this street, Sir” förklarar hon och pekar på kartan. Jag tar den första, enkel men helt ok. På krogen sitter flera grupper av män plus en barnfamilj där de två ungarna för ett jäkla oväsen. Detta är annars ovanligt, enligt vad jag erfarit. Barn på restaurang här tystas ner så fort de öppnar munnen för annat än matintag. När jag går genom lokalen hör jag holländska och något östeuropeisk språk. Visst, tänker jag, sjömän. Jag sätter mig vid ett bord längst in i lokalen, med ryggen mot väggen. Här vill jag ha lite koll. Beställer mat och vin och får till en början in en stor tallrik bläckfisk, vilket jag inte beställt. Det ser inte så aptitligt ut, men smakar bra. En kraftig, mörk man i 40-årsåldern står plötsligt vid mitt bord, drar ut stolen mitt emot mig och sätter sig, oombedd. Jag tittar frågande på honom och han säger ”What do you want?” Jag svarar att jag väntar på maten jag beställt. ”I have cocaine, marijuana and …..” Han anger något ytterligare preparat som jag inte hört talas om tidigare. Jag svarar att jag inte använder droger och därför inte vill köpa något. Mannen gör ingen antydan att resa sig. ”Where do you come from, my friend?” blir hans nästa fråga. Jag känner att det är dags att sätta stopp så jag säger vänligt att jag inte behöver uppge var jag kommer ifrån, att jag inte vill köpa något utan bara vill bli lämnad i fred. Han sitter kvar aningen för länge för att det ska kännas komfortabelt, men reser sig sedan och går. Han låter stolen vara utdragen, som för att markera att han tänker komma tillbaka och att han då förväntar sig en beställning. Två kvinnor sätter sig vid ett bord i närheten av mitt och får genast in sardiner och öl. Ingen bläckfisk där… Den ena en mörk ung skönhet, vacker som en gryning skulle Björn Afzelius sagt. Den andra äldre, röd-blonderad ganska härjad. Jag ser att en av de holländska sjömännen blir hänvisad till kvinnornas bord. Han sätter sig ner och genast räknas hela utbudet upp, högt och tydligt på oklanderlig engelska. Det är inte lite de ska hinna med på 30 minuter för 80 €. Men sjömannen är inte nöjd. Tiden för kort, priset för högt. Han blir bryskt avvisad, någon förhandling blir det inte tal om. Sjömannen lommar iväg och strax sitter en ny där, men då har jag slutat lyssna. Ber att få in notan och upptäcker att den oönskade bläckfisken inte var precis billig. Men det känns inte läge att klaga på notan på just den här krogen. Jag går till hotellet, öppnar fönstret och somnar så småningom till ljuden från containerhamnen.

Lämnar Lisboa över Rio Tejo

Andra fartyg på floden

Den gröna färjan Setúbal- Trója

Vackra tallar på vägen till Sines- i tillfälligt uppehåll

Corkstripping här och var

Måndag 15 juni. Får börja med att fixa punkan och därefter fortsätta söderut. Det är bra cykelväder, molnigt och soligt om vartannat. Jag tar den oinvigda motorvägen ut ur Sines och därefter IC4 till Cercal. Jag cyklar utmed kusten på N390 till Vila Nova de Milfontes och vidare på N393 till Odemira. Jag har planerat att ta sträckan Lissabon- Sagres på tre dagar och jag inser nu att det är fullt möjligt. Känner ingen som helst press. Det är stundtals rent spanska förhållanden med berg och dalgångar. Mycket varmt dessutom. Men dagen är som gjord för cykling så jag fortsätter i lugn takt och når under eftermiddagen fram till bergsstaden Aljezur. Hittar ett mycket trevligt litet hotell och får ett rum med balkong och utsikt över bergen. Jag handlar mat på supermercadon i närheten och äter i solnedgången. Under dagen har jag tänkt en del på Everly Brothers. Vilka då? Varför då? Jo, det har att göra med mitt egen musicerande en gång för länge sedan. Jag har under resan försökt förstå varför jag, som gillade att spela, slutade helt plötsligt för drygt tio år sedan. Har ett antal gitarrer därhemma som bara samlar damm. Jag har inte fått något bra svar ännu, trots att jag sysslat med tanken under många mil på sadeln. Men, jag tror det hänger ihop med Everly Brothers! Som många killar i min generation spelade jag i pojkband, i mitt fall i åldern 14-17. Vi var som mest sex killar i bandet. Två gitarrister, varav jag var den ene, basist, trummis, organist och sångare. Sångaren var rätt bra. Med mycket stor välvilja och svaga ögon skulle man kunna likna honom vid Mick Jagger. Med lite illvija skulle man kunna likna mig vid gitarristen Janne Frisk i Hep Stars, vilket inte alls känns lika hedrande. Jag tyckte hur som helst att vi behövde vara fler i bandet som sjöng och var väldigt fascinerad av brödernas Everlys stämsång. Tänk att kunna ta en 2:a stämma som lillebror Everly gjorde. Minns att jag lyssnade gång på gång och försökte hitta nyckeln, men helt utan framgång. Det blev aldrig någon stämsång i det bandet och aldrig någon sångare av mig. Och hur kul är det att spela gitarr om man inte kan sjunga? Nu går jag för första gången på min resa in på Youtube och lyssnar på ett antal Everly-låtar. Ruggigt bra, tycker jag fortfarande. Särskilt Dream. Hittar samma låt i en duett med Petula Clark och Bobby Darin. Kommer sedan vidare och upptäcker att Neil Young haft samma fascination över Everly Brothers som jag. Då kan jag ju inte haft helt fel. Han kunde heller inte knäcka receptet, men lyckades ju rätt bra ändå… Sedan blir det fler duetter på Youtube. Som Norah Jones och Keith Richards. Hur kan det låta? Hon, en fantastisk sångerska och han som aldrig kunnat sjunga. Kvällen avslutar jag med att lyssna på Björn Afzelius hela konsert från Hovdala slott 1989. Med Globetrotters, Billy Cross och Triple and Touch. Helt otroligt bra. Just vid den tiden då Björn var hatad av hela musikkritikerkåren och samtidigt älskad av en gigantisk publik. Problematiken känner jag igen från designvärlden, men just den har jag inte ägnat många tankar under denna resa.

Kuperade sträckor även i Portugal…

…med serpentinvägar

Vackra kullar, redan skördade

Den röda jorden i dagern

Tisdag 16 juni. Det är knappt sex mil från Aljezur till mitt Sagres/ Cabo de Sào Vicente. Jag inser att jag lätt kan vara framme vid mitt slutmål under dagen. Vädret är utmärkt, sol och molnfri himmel. Det är kuperat på kuststräckan fram till Vila do Bispo. Därefter blir det plant landskap över hedarna och vinden friskar i rejält. Men vad gör det när målet är så nära. Jag kommer fram till Sagres prick kl 12:00 och har sedan 6 km kvar ut till fyren. Det känns stort att se den bekanta siluetten dyka upp på klippan i fjärran, när jag trampar den sista sträckan. Naturen är storslagen, precis som jag minns den. Jag måste stanna flera gånger och ta mig ut till klippkanten. Det är knappast turistsäsong men det är ändå mycket besökare mitt på dagen. Klockan är 12:45 när jag rullar in på planen framför fyren och blir förevigad i segergest. Jag får nu blandade känslor. En del av mig jublar över att jag lyckats slutföra mitt tuffa projekt. En annan del beklagar att äventyret redan är slut, att det gick så fort. Jag tar en lugn, kontemplativ stund i djup tacksamhet över att fått chansen att genomföra denna hälsoresa. Därefter återvänder jag till Sagres och tar en ”Sagres” på ett café. Jag bryter därmed för första gången mot principen ”don´t drink & bike”. Men det får så vara. Eftersom jag är i mål före utsatt tid har jag beslutat fortsätta cyklingen utmed Algarvekusten till spanska gränsen. Vill samla på mig fler mil. Denna tisdag tar jag mig till den lite större orten Lagos och tar in på Hotel Marina Rio vid innerhamnen. När jag anländer ser jag en svenskflaggad segelbåt i inloppet. Jag tar det som ett tecken på att det snart är dags att återvända till fosterlandet. Jag äter en måltid på en av marinans restauranger, tar två nöjda minuter och skålar med mig själv. Jag gick i mål- jag klarade det!

Mycket upp & ner mot Vila do Bispo

Vackrare tallkrona ser man sällan

Nu närmar jag mig slutmålet för resan

Sträckan Sagres- Cabo de Sào Vicente är otroligt vacker

Det känns mäktigt att se slutmålet dyka upp på klippan

Det är blått vid världens ände

Utsikt från fortet vid fyren

Jag tar en nöjd minut efter målgång…

… och en Sagres i Sagres

Svenskflaggat på ingång till Lagos

Soluppgång i Lagos marina. Start på Algarvesträckan

SUMMERING EFTER 10 VECKOR: TOTALT 580 MIL OCH 29.000 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER

STORT TACK TILL ER SOM BIDRAGIT TILL MIN INSAMLING. MÅLET 40.000:- ÄR NÅTT. JAG ÖNSKAR ER SOM FÖLJT MIN RESEBLOGG EN RIKTIGT SKÖN SOMMAR. ÅTERKOMMER SANNOLIKT MED NYA INLÄGG I HÖST, MEN DÅ I HELT ANDRA ÄMNEN.

Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD                                                                                                                                    

Lugna veckan…

Viva Portugal, hör jag mig själv säga när jag passerar gränsfloden till resans åttonde och sista land, efter drygt 100 hårda mil i Spanien. Språkligt sett har jag inga svårigheter vid gränsen. Jag byter enkelt ut all den spanska jag kan, mot portugisiska. Buen día, una cerveza por favor. Muchas gracias! blir istället Bom dia, uma cerveja por favor. Muito obrigado! Svårare än så är det inte med Google Translate. Teckenspråket är ju i det närmaste globalt, om man bortser från vissa gester som helst ska undvikas. Trafikinformationen är bättre här i Portugal än i Spanien. De alternativa, nationella vägarna är tydligt skyltade. Cykelbanor saknas däremot oftast och jag ser inte många likasinnade på vägarna. Pilgrimerna har också snabbt tagit slut. Trafikklimatet känns hårdare, rytmen hetsigare. Veckans prestation får ändå godkänt. 66 mil på sadeln och i onsdags sprängde jag 500-milsvallen. Bilden ovan kan symbolisera vecka nio. Med fredag eftermiddag undantagen har det varit lugna dagar med bra cykelväder. Vissa soliga och heta, andra molniga med enstaka regnskurar. Jag har återhämtat mig från förkylningen och är vid gott mod inför upploppet mot Sagres och Cabo de Sào Vicente. Om allt går min väg är jag framme vid målet före utsatt tid. Men på denna resa kan allt hända så osvuret blir nog ändå bäst.

Tydligare anvisningar i trafiken här i Portugal

Jag har gjort ett snabbesök i Porto och vilar just nu kroppen i Lissabon, helt enligt plan. När jag köpte vatten igår frågade kvinnan bakom disken vart jag var på väg. Lissabon, över helgen svarade jag. ”Oh no, no- don´t go Lisboa, senhor. Festival, many, many people. Streets blocked” Streets blocked- bah! Då skulle du besöka Stockholm, tänkte jag. Först Maraton och sedan prinsbröllop. Halva stan avspärrad och inresta lantisar i drivor som går fyra i bredd på trottoarerna… Allt det där sliper jag i år! Festivalen här heter, fritt översatt Feast of St. Anthony- Lisboa´s Sardine Festival och hålls kring Avenida da Libertas, helt nära hotellet där jag bor. Jag tar mig förstås dit och tittar runt lunchtid med förstår att det är först under sena kvällar som det drar igång på allvar. Tar istället en två-timmars promenad i centrum och utmed floden Rio Tejo. Får se om jag orkar ut ikväll för festivalen. Det är ju cykeldag igen imorgon.

Sardinfestival hela helgen i Lisboa

Elevador de Santa Justa, invigd 1902

Gott om Art Deco arkitektur i centrala Lissabon

Ovädret tornar upp sig över Rio Tejo

Mat & Måltider har jag ägnat lite tankar åt i veckan som gått. Inte på det praktiska planet, vad jag ska äta på kvällarna och var? Sånt ordnar sig alltid. Har inte behövt gå till sängs hungrig en enda kväll så här långt. Men jag har hunnit fundera över skillnader i matkultur mellan länderna, nu när jag passerat sju och börjar gå in på upploppet i det åttonde. En av de stora fördelarna med att ta sig fram på cykel är närheten. All du kan se, höra, känna doften av, ta på och nästan bli en del av, om du har lite fantasi. För mig har det har varit givande att cykla genom dessa 100-tals små och medelstora byar, där vardagslivet pågår för fullt. Det har påmint mig om min egen uppväxt på ett litet arrendejordbruk i nordöstra Småland. Några åkerlappar, en handfull kor, några grisar och höns. Föräldrarnas dagliga slit för att få tillvaron att gå runt. Hur vi barn tidigt fick hjälpa till efter förmåga. Allt det där har jag sett nu, som i en flash back, fast mina erfarenheter ligger ett halvt sekel tillbaka i tiden. Visst, den tekniska och biokemiska utvecklingen har förändrat förutsättningarna, men jag känner trots det igen mycket av det jag ser. Det som slår mig även i detta sammanhang är att närheten finns kvar här. I en holländsk by, med prydligt stensatta trottoarer och cykelvägar, med tegelhusen gavel vid gavel nära genomfartsvägen. Med de välputsade bilarna framför husen och de privata trädgårdarna osynliga bakom. Plötsligt bryts ordningen av en lite stökig bondgård, med traktorer och redskap, med kor som råmar och hundar som skäller. Kanske till och med några frigående höns. Och det luktar gödsel över hela arrangemanget. En helt naturlig och odramatisk blandning i vardagen. Jag inbillar mig att barn som växer upp i den byn får en nära relation till den mat vi lever av, vegetabilisk som animalisk. Kanske får de också lättare att förstå det arbete som krävs för att maten ska komma på bordet. Jag ser också alla dessa bodar och marknadsstånd där du köper frukt, grönsaker och rotfrukter färskt och närodlat. Till låga priser dessutom. Här smakar en tomat tomat. Jag rör mig på långt avstånd från Konungariket Sverige där storskaligheten tagit över även inom lantbruket och tomaterna transporteras långa vägar till oss konsumenter.

Pantertanter i potatisåkern, som på 50-talet

Mängder av körsbärsstånd utmed vägen, 15:-/ kg

Maten är halva födan– brukar det heta. Halva måltiden i alla fall. Den andra är förstås sällskapet- samtalet. Det blir mycket tråkigt att äta ensam kväll efter kväll. Jag är visserligen van efter att ha veckopendlat till arbetet under flera år. Plocksallad från ICA till Aktuellt 21:00, ensam i en övernattningslägenhet är inget att avundas. Bortsett från tre fina kvällar med Kersti i Paris och ett påtvingat middagssällskap en kväll i Le Roche Sur Yon, har jag ätit resans alla middagar och frukostar helt solo. I brist på sällskap har jag ibland ägnat mig åt att iaktta de andra middagsgästerna och fantisera fritt. Har försökt tyda samtalen jag hör och kroppsspråken jag ser. Alla schablonerna finns där, oavsett land, oavsett stad. De nyförälskade, som ser ut att ha större aptit på varandra än maten. Föräldrarna som har något att fira och valt att äta ute. De har tvingat med sig tonårsdottern, som uttråkad förpestar stämningen, suckar, tittar bort, pillar på sin smartphone och vägrar röra vid maten. Det strålande gamla paret som lyckliga njuter av måltiden och varandras sällskap. Å andra sidan paret som sitter av en hel måltid utan att säga ett enda ord. Allt som ska sägas är redan sagt och resten håller man inne med. De tre killarna som hörs över hela restaurangen. Här handlar det helt säkert om fotboll. Eller de tre kvinnorna i obalans. Där två samtalar intensivt och den tredje känner sig helt utanför och markerar tydligt att hon är tillbaka på skolgården igen. De två som inte borde ses tillsammans, som då och då nervöst stirrar mot dörren. Slutligen den gamle mannen med den väsentligt yngre hustru nummer 2, eller kanske 3. Hon har förvandlas från troféhustru till oavlönad privat sköterska. Han från en kraftfull 10-taggare till en kraftlös, bitter och cynisk gubbe som gnäller på allt och alla. Och så jag då- en uttråkad, sliten och tilltufsad ensamvarg på genomresa. En helt vanlig kväll i en helt vanlig stad i ett helt vanligt sydeuropeisk land, typ Portugal.

Det mesta som ska sägas är redan sagt

Tillbaka på skolgården…

Söndag 7 juni. Utvilad och hyfsat kurerad sitter jag på cykeln 09:00. Lugn söndagstrafik genom Santiago. Det blir en lätt match att hitta N550 som ska ta mig till Pontevedra i etapp ett. Men inte helt oväntat övergår denna lättrampade väg snart i en Autopiste med cykelförbud. Ingen hänvisning, bara stopp. Jag tar första bästa sidoväg och haffar en ung träningscyklist för att fråga. Han förklarar att jag måste först ta Camino Portugal till byn Milladoiro och därefter fortsätta på rätt väg. Det låter enkelt, men någon Camino ser jag inte och ingen Milladoiro finns på min karta. ”Okey, it´s only 5 km- follow me”, säger killen och presenterar sig som Louis. Sedan gäller det att hänga på. Det går fort, men bättre än jag väntat och snart är jag på rätt väg. Vädret är vackert. Sol och varmt- runt 25-30 grader på eftermiddagen. Vid Pontevedra gör jag ett kort uppehåll för att se arkitekten Santiago Calatravas (1951- ) vackert skulpturala bro Puente de Lérez från 1994. Han har ritat Malmös stolthet Turning Torso också, med det viste ni säkert. Jag fortsätter till Redondela och vidare till kuststaden Vigo. Scenerierna är väldigt vackra där jag cyklar högt ovan vattnet Ria de Vigo. Jag kommer fram runt 18:00 och hittar ett billigt rum på Hotel Ipnema, centralt i stan. Tar två öl på stående fot, duschar och hittar en liten bar där jag får något i magen. Sedan är ytterligare en dag förbrukad.

Louis visar vägen i Santiago

Santiago Calatravas bro i Pontevedra

Kuperad terräng även sista dagen i Spanien

Vinodlingar vid vägen mot Vigo

Måndag 8 juni. Det åskar rejält på natten och jag förväntar mig en regnig måndag. Men det blir bara någon enstaka skur. I övrigt mulet med korta solglimtar, en dag som gjord för cykling. Jag följer kusten tätt på separat cykelväg söderut från Baiona via Oia till A Guarda, där gränsfloden Rio Minhoo rinner ut i Atlanten. Det är förförande vackert med havet till höger och skogklädda berg till vänster. Jag hör bruset och känner svalkan och saltet blandat med fågelsången, värmen och skogsdoften. Vid Goián tar jag bron över floden till Lovelhe och är kl 13:30 plötsligt i resans sista land, Portugal. Jag får en mycket fin avslutning på en påfrestande hundramila-resa genom Spanien. Under eftermiddagen fortsätter jag utmed portugisiska kusten, nu på väg N13. Husen ändrar karaktär. Nu dyker de typiska mönstrade kakelfasaderna upp. Till och med brofundamenten kan vara kakelklädda. Jag passerar Seixas, Caminha och Vila Praia och når fram till den lite större orten Viana do Castelo under sen eftermiddag. Det är dags att söka rum för natten och jag tar mig ner till stranden och hittar ett nybyggt hotell vid vattnet. Frågar vad ett rum kostar och får svaret ”75 € for room with mountain view”. Vad kostar ett med havsutsikt då, frågar jag. ”Sorry Sir, no room free with sea view”. Jag tar bergsrum No 103, men säger förstås att jag tycker det är extremt dyrt. Och det är det, mätt med portugisiska mått. Jag sätter nyckelkortet i låset och öppnar överraskad upp till ett stort vackert rum och stor balkong med 180 graders fri havshorisont. Helt klart det bästa rummet på hela resan. När jag återvänder till receptionen för att ta hand om cykeln ler kvinnan med hela ansiktet och frågar. You like Your room, Sir?

Cykelväg mot A Guarda

Bedövande vackert över Atlanten

I Portugal ändrar husen karaktär

Ljusare och vackrare kyrkor

Även kyrkogårdarna är ljusare

Kakelklätt brofundament

Room with sea view i Viana do Castelo

Sen strandpromenad

Obruten havshorisont

Tisdag 9 juni. Jag startar kl 08:00 och krånglar mig tillbaka ut på N13. Planen är att nå Porto i så god tid att jag hinner med lite sightseeing. Vädret är fortsatt bra men trafiken hårdnar efter hand. Jag passerar genom många mindre byar och slås av att här finns så många bilhandlare. De ligger tätt och i vissa fall finns särskilda vägskyltar i rondellerna. Portugiser verkar vara ett bilälskande folk. Jag stannar i Póvoa de Warzim och köper en karta över Portugal, som senare visar sig vara oanvändbar. Kommer till Porto sen eftermiddag, checkar in på hotellet och tar mig strax ner på stan. Portvinshamnen har jag sett tidigare så jag koncentrerar mig nu på den gamla stadskärnan. Jag besöker den världsberömda bokhandeln Livraria Lello, som sägs vara inspirationen till miljöerna i Harry Potter. Det är en imponerande inredning med många poserande och fotograferande turister på plats. Jag köper här riktiga kartor över hela Portugal och frågar expediten om man främst är turistattraktion eller bokhandel. ”Mostly tourism, but will still sell some books”, svarar han. Jag tittar på jugendarkitekturen i centrum och njuter av stadsbilden. Efter en enkel måltid tar jag in ett glas 10-årigt portvin och en tallrik ost från trakten. Vinet är utsökt och osten är nästan i klass med Vrigstads hemystade… Det blir en härlig avslutning på veckans dag tre.

Välskyltat till bilaffärerna i Portugal

Livraria Lellos inspirerande interiör

Alla vill posera i denna inspirerande mijö

Exteriört mer återhållsamt

Vacker jugendarkitektur i Portos gamla stad

Café Majestic vid Rua Santa Catarina

Ett glas 10-årigt portvin avslutar kvällen i Porto

Onsdag 10 juni. I hotellreceptionen får jag en karta och en enkel beskrivning av utfartsvägen söderut. Jag ska ju till Lisboa i etapp två och beräknar att det är minst tre dagar dit, med minst 10 mil per dag. Först måste jag ta mig över floden Douro. Här finns flera broar men jag kan inte få besked om vilken som är cykelbar, om någon. Jag chansar på den gamla spårvägsbron, ritad av Gustave Eiffel (1832-1923, han med tornet i Paris). Jag är ensam med spårvagnarna denna morgon så jag antar att jag gör något helt olagligt. Det får bli som det blir. Jag rör mig högt över floden med mycket fin utsikt över portvinsmagasinen. Cyklar därefter ut på N109 som går hela vägen till Aveiro via Canidero, Espinho och Ovar. Det regnar stundtals, men inte så besvärande. Jag spränger 500-milsvallen och firar med iste och en nöjd minut vid vägkanten. Sträckan Porto- Aveiro blir en för kort dagsetapp så jag fortsätter söderut. Här cyklar jag genom byar som sett bättre dagar. Förfallet är här och var påfallande, men det syns tydligt att trakten en gång blomstrat. Jag kommer fram till staden Mira och hittar ett mycket enkelt men schysst B&B. Rummet är påvert, men Wi-Fi´n är en av de bättre. Efter att ha installerat mig med cykel och bagage går jag ut på stan. Finner efter en halvtimmas promenad ett ställe som serverar enkel och god mat. Därefter God Natt!

På spårvägsbron högt över floden Douro

De gamla portvinshusens magasin sida vid sida

Fartyg för sjörullat portvin

Hus som sett bättre dagar. Familjen Adams?

Vackert slitage utmed huvudgatan i Mira

Nu är jag i Portugal…

Torsdag 11 juni. Vaknar tidigt av en envis tupp i målbrottet. Efter en enkel frukost fortsätter jag färden i riktning Lissabon och tycker att jag haft bra flyt hela veckan, åtminstone i jämförelse med den förra. Det regnar lätt i någon timma, därefter blir det uppehållsväder. På eftermiddagen kommer solen och det blir mycket varmt igen. Efter Carriço avviker jag från den nationella vägen och tar av rakt västerut på den nyanlagda och säkert EU-finansierade Estrada Atlàntica. En spikrak väg med separat cykelbana. Först genom skogsmark mot havet, därefter utmed havet där sandstränderna ligger rad på rad. Mestadels orört, ostört. Jag ser ett tjugotal bilister men inte en enda cyklist på hela eftermiddagen. Pedrógào, Praia de Vieira och Sào Pedro de Moel är alla små orter jag passerar igenom eller bredvid. Sen eftermiddag når jag fram till staden Nazaré som är mitt mål. Här möter jag något nytt. Vid den långa infarten står eller sitter ett stort antal kvinnor i olika åldrar, håller upp skyltar och skriker ”Senhor, senhor, chambre, room, cheap-cheap”. Jag som redan bokat rum denna kväll behöver inte bekymra mig, men får senare förklaringen att på just denna turistort är det svårt att få rum på hotell eller pensionat, åtminstone under turistsäsong. Privatpersoner gör sig en slant genom att låna ut ett rum i bostaden. Det är en vacker kväll och jag går strandpromenaden förbi alla småaffärer och stånd med stadens specialitet, soltorkad makrill. Hittar restaurangen ”Taverna da 8 do 80” äter sardiner från byn och den bästa grillade getosten i mitt liv. Känner mig dock mer som 80 än 8 efter en lång sträcka också denna dag.

Träden tappas på kåda

Praia efter praia utmed Estrada Atlàntica

Fyren i Sào Pedro de Moel

Säljer envist rum till turister

Soltorkad makrill i Nazaré

Ser inte så smakligt ut

Grillad getost hos Taverna da 8 do 80

Statister på stranden i Nazaré

Även här går solen ner i väster

Fredag 12 juni. Jag bokar rum för vilodag och bloggskrivande i Lissabon. Det är 12 mil dit och jag utgår från att mitt goda tempo kan hålla veckan ut. Vädret är mulet igen och det kommer garanterat att regna en del under dagen, men jag ser igen anledning till tvekan. Påminner mig om att det idag är två månader sedan jag startade resan från Värmdö. Tiden har gått snabbt. Jag har kommit långt. Det har varit roligt. Tar vägen utmed praian söderut från Nazaré och sedan N8 mot Caldas de Reinha. Därefter tar jag Rota do Vinho Oeste mot Cercal och Alenquer. Vägen går över bergen och för en stund är jag tillbaka i känslan från Pyrenéerna. Men det är ett vackert landskap med vin- och fruktodlingar på rad. Under en lång sträcka står unga kvinnor vid parkeringsfickor utmed vägen. Av deras klädsel att döma är de inte vandrare på Camino de Santiago, utan har snarare valt en bredare väg i strikt biblisk bemärkelse. Eller mer troligt blivit tvingade att välja. Tragiskt att se, men det slår mig att jag inte mött någon prostitution tidigare under resan. Kanske anat, men inte sett. Här i Portugal sker den handeln helt öppet, även på landsbygden. Jag cyklar på i bra takt och kommer fram till Carregado. Där får jag resans första punktering. Otroligt att det inte hänt tidigare, tänker jag och tar mig fram till en mack för att slippa åtgärda skadan utmed vägkanten. När jag bytt slang konstaterar jag att däcket är helt sprucket. Det är chanslöst att få det att hålla och det återstår tre mil till Lissabon. Klockan är fyra och jag kan naturligtvis gå resten av sträckan, men jag lär ju ändå inte komma åt en cykelreparatör under helgen. Jag frågar en man på macken om det finns någon i byn. ”Yes- over there”, säger han och pekar bortåt vägen. Mycket riktigt, på en tvärgata 100 meter längre bort finns en liten verkstad där det står ett antal cykellik, en moped och några stendöda gräsklippare invid ett hål i väggen. Jag bär bort cykel och packning i omgångar och går in i verkstaden som har knappt ledljus. Jag hittar en äldre man med huvudet i en gräsklipparmotor på en bänk. Jag hälsar men får inget svar. Han lyfter inte på huvudet ens. Jag harklar mig, försöker igen och håller fram cykelhjulet som illustration. Han grymtar något men ser inte upp från den plötsligt så högintressanta motorn. En ung kille kommer ut från det som jag gissar är toaletten. Han tar nyfiket tag i situationen och som av en händelse finns ett däck i rätt dimension. Han skiftar snabbt och smidigt och justerar bromsarna också när han ändå håller på. Jag frågar tacksamt vad jag blir skyldig och han försvinner en lång stund. Kommer sedan tillbaka och säger försiktigt ”20 Euros, mister”. Okej säger jag. Då lyfter gräsklipparmannen på huvudet och ger grabben ett tandfritt leende. Nu lösgör sig ytterligare en man ur mörkret, kommer fram och ställer sig nära och tittar på mig med coca-cola-bottnade glasögon. Han frågar vart jag är på väg och skakar på huvudet när jag säger Lisboa. Sedan säger jag att jag cyklar från Sverige till Sagres. Den unge killen översätter och ett våldsamt skratt bryter ut i verkstaden. Jag förstår att jag svarat för fredagsunderhållningen denna vecka men trampar nöjd vidare mot huvudstaden. Det är som sagt tre mil dit och trafiken tätnar och hårdnar allt eftersom. Från Vila Franka är den mördande och under den 10 km långa infarten mot Lissabon cyklar jag på tre- och fyrfiliga vägar där trafiken går i 90-100 knyck. Lastbilar, bussar, personbilar, motorcyklar blåser förbi och jag måste ideligen byta fil för att komma rätt mot centrum. Att vänta in luckor går inte utan det är bara att ge tecken och bryta strömmen. Irritationen är påfallande och snart tutar alla- på mig och på varandra. Jag inser förstås att detta är olagligt och fullständigt idiotiskt. Riskfaktorn är extremt hög med alla bilar i snabb fart tätt intill mig på båda sidor. Vinglar jag till i luftdraget från en lastbil är det kört. För första gången på min expedition känner jag stor osäkerhet, men kommer till sist in till centrum med mer normal storstadstrafik. Når hotellet utmattad och lite skakis. Men det är historia nu.

Dalar och kullar utmed Rota do Vinho Oeste

Vinodlingar…

…och fruktodlingar

Road cykelreparatör i Carregado

EFTER 9 VECKOR, TOTALT 530 MIL. 26.500 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER

Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.

https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser

Resans nästa och sista blogginlägg kommer sannolikt först efter målgång i Sagres.

Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD                                                                                                                                    

Just den här vägen borde jag nog inte cyklat…

Bilden ovan är knappast representativ för mina cykelveckor genom Europa, nu när 80% av mitt projekt är genomfört. Utom möjligen för den gångna veckan, den åttonde. Jag har förstås tänkt att oturen kommer att slå till någon gång. Rent statistiskt borde den gjort det långt tidigare. Jag har rullat på i bra tempo, utrustningen har hållit mer än den lovat och jag har varit fullt frisk så när som på några små skavanker under vägen. I veckan vände det och jag gick i däck, men mer om det nedan. Jag kom hur som helst fram till pilgrimsmålet Santiago de Compostela fredag kväll och tog beslutet att ta lördagen fri i stället för söndagen. Vill hinna ta en långpromenad genom stan och gärna besöka pilgrimsmässan i katedralen, det hägrande slutmålet för vandrarna. Ju närmare Santiago jag kommer desto fler pilgrimer träffar jag. Det är en heterogen samling människor som har detta gemensamma mål. Stadsbilden domineras av vandrare med målsnöret på näthinnan. På min promenad till katedralen träffar jag David Townley, från England. Han avslutar nu sin 10:e Camino. Han vandrar varje år, från olika startpunkter. I år från Frankrike, 180 mil på 61 dagar, med 11 kg på ryggen. För egen del tvingas jag konstatera att jag just idag ligger 12 mil efter min plan. Endast 37 mil blev facit denna vecka, med en dag kvar att cykla. Det återstår två veckor till den 20 juni. Mitt fokus på att fullfölja i tid är absolut. Det här fixar jag- nemas problemas!

Sista sträckan mot katedralen

David Townley avslutar sin 10:e Camino

Katedralens portal renoveras och kan inte ses

I väntan på pilgrimsmässan

Ännu ett etappmål är nått

Veckans tema i ”mötet med mig själv” har varit tro och drivkrafter. Inga små frågor precis. Låter väldigt pretto, eller hur? Jag träffar som sagt många pilgrimer, till fots och på cykel. De är i skiftande åldrar och kommer från olika länder. Det ligger nära till hands att fundera över vad som driver dem att utsätta sig för den hårda prövning som en långdistansvandring på el Camino de Santiago innebär. Rent historiskt har folkvandringen pågått sedan 800-talet, då man upptäckte en grav som man ansåg tillhörde aposteln Jakob, just i Santiago. Men är det tron och syndernas förlåtelse som driver dagens vandrare? Säkert en del av dem, men jag har svårt att tro att det gäller flertalet. Jag gissar att många har samma skäl som jag har för mitt äventyr. Att testa sina gränser och samtidigt få full tillgång till sina egna tankar. Att slippa det dagliga bruset och få byta invanda rutiner mot nya. Motion, vacker natur, bra mat och goda viner. Gemenskap är naturligtvis också ett skäl för många, även om det inte är giltigt för mig på just denna resa.

Tro. Jag har passerat genom 100-tals småbyar på landsbygden de senaste veckorna. De allra flesta i länder med katolsk trosuppfattning. Symbolerna finns där. Stenkyrkorna och Kristusmonumenten. Klockringningen som hörs över nejden. Skiljer sig dessa människors vardagliga religiositet från den i det högtidskristna Sverige? Jag kan förstås inte veta, men jag ser inga tecken på det. Jag tror att de kristna symbolerna främst har ett traditions- och trygghetsvärde här, liksom där hemma. Bygemenskapen i dessa länder syns däremot tydligt och manifesteras inte minst genom alla de öppna barer och caféer som är befolkade för jämnan. Och av olika generationer tillsammans. Var finns motsvarande åldersblandade gemenskap på landsbygden i Sverige? I idrottshallen, på gymmet- eller i köpcentrat? I vår strävan efter resultat och effektivitet har vi skiktat in och delat upp allt och alla. Vad blir då kvar av den kreativa lärande gemenskapen? Sånt funderar jag över där jag tar mig fram.

Drivkrafter. En formgivarkollega skickade mig nyligen ett sms och skrev bland annat —”Det är lite kul – när du ska koppla av och rensa huvudet gör du det så inihelvete, genom att ålägga dig 600 mils cykling”— Ja, det är säkert så det uppfattas och jag har all anledning att rannsaka mig själv kring mina bevekelsegrunder för denna resa. Ordet prestationsångest kommer spontant upp i skallen, liksom drifter och överdrifter. Vad är det som fått mig att alltid vela prestera mer och bättre, att sällan vara nöjd? Är det rädslan för att inte duga? Är det självhävdelsebehov? Är det drivet av pengar, ära eller rent av maktbegär? Önskar jag kunde säga att det bottnar i nyfikenhet och behovet av ständig utveckling. Viljan att lära, göra något bättre, inte bara för mig själv utan också för andra. Är det i så fall grunden till min arbetsnarkomani? Den som fått mig att periodvis fokusera så mycket på jobbet att jag försummat umgänget med de människor som betyder mest och står mig allra närmast, min egen familj? Jag har haft få chefer under mitt långa arbetsliv. En av dem, som jag förstått att uppskatta i efterhand, sa en gång när jag presenterade ett kommande projekt. ”Lars, det räcker om det här blir bra. Det behöver inte bli så inihelvete bra” (se där samma uttryck igen). Jag minns att jag tog illa upp. Va, menar han att vi inte ska göra vårt bästa? Med lite distans förstår jag att det inte var så han menade. Han ville bara säga att det dög- att jag dög. Kanske menade han att jag borde kontrollera mina ”överdrifter” och inte trötta ut mig själv och andra på oväsentligheter. Nu har jag gott om tid att reflektera över den här typen av frågor, utan prestationsångest att behöva formulera några sanningar. Vill bara försöka förstå mig själv lite bättre och därmed förhoppningsvis kunna förstå andras drivkrafter och behov. Men jag vill framför allt detoxa mig från mina överdrifter och successivt ställa om mitt fokus. Om beslutet att jaga 10 mil ur kroppen dag ut och dag in hjälper eller stjälper den ambitionen återstår att se. Har inget svar här heller.

Måndag 1 juni. Efter en välbehövlig vila i kuststaden Gijon är jag redo för en ny ”arbetsvecka”. Det regnar rejält. Jag frågar receptionisten på hotellet om väderprognosen och hon svarar ”Sorry Mister, rain all day…” Hur tar jag mig snabbast ut ur stan i riktning Avilés, blir min nästa fråga. Hon förklarar på bra engelska att det bara är att följa den rosa cykelvägen västerut, utmed kusten mot väg N632. Det går inte att komma fel helt enkelt. Känns tryggt för jag är ganska trött på att fumla runt efter mitt dåliga lokalsinne. Nu tar cykelvägen likväl slut helt plötsligt, utan vidare anvisningar och jag hamnar i ett stort industriområde. Har inte sett några skyltar mot Avilés hittills. Kör runt ett bra tag och testar olika riktningar men inser snart att här inte finns någon skyltning över huvud taget. En bar dyker upp i synfältet och den verkar välbesökt i ösregnet. Åtta medelålders män intar dagens första cerveza. Perdón, dirección Avilés?, frågar jag och en våldsam diskussion utbryter. Jag blir anvisad minst tre olika väderstreck. Muchas gracias hombres! Jag cyklar helt enkelt i retur mot stan och hittar efter ett tag rätt utfartsväg. Ett beteende som blivit mer eller mindre rutin vid det här laget. Jag tar mig till Avilés och därefter vidare på mindre vägar upp i bergen och ner i dalarna, genom byarna, vilket upprepas gång på gång på gång. Tänker på motorvägen som går bekvämt på pelare högt ovanför mig, plant, enkelt och långa sträckor genom tunnlar. Det är dock inte min verklighet just nu. Jag passerar genom ett otal mindre byar med vackra namn som Piedras Blancas, Soto, Muron de Nalón, Cudillero, Albuerne, Novellana, Casteñeras, St.Marina, Ballota, Tablizo, Cadavedo, Villademoros och några till. Jag är på pilgrimsvägen el Camino de Santiago. Det regnar oavbrutet och jag är fullständigt nerkyld när jag efter drygt 12 mil kommer fram till den lite större orten Luarca, vilken är målet för dagen. Jag har turen att snabbt hitta ett hotell. Men rummet är ouppvärmt och jag fryser. Allt är genomsurt och chansen att få det torrt under natten är inte stor. Jag duschar ljummet och tar mig ner i baren och beställer in en stor whisky, för värmens skull. Jag somnar strax med den klara insikten att denna dag kommer att få allvarliga konsekvenser.

Den rosa cykelvägen tar slut här. Hänvisning saknas

Skyltningen i Spanien- out of control

Föräldrar och barn från Gijon på väg till skolan i regn

Pilgrimer kan inte heller stanna inne när det regnar

Motorvägen högt ovanför mig, i en värld för sig…

… liksom den enkelspåriga järnvägen

Kusten är vacker även när det regnar

Tisdag 2 juni. Mycket riktigt. Jag vaknar med halsont, hosta och feber. Skyll dig själv- du borde veta bättre, Mensch! Men enligt varannandagsprincipen blir det sol idag och på det här iskalla rummet kan jag inte stanna. Bättre då att köra vidare och bli uppvärmd. Jag följer kusten halva dagen till Ribadeo. Nu i solskenet finns cyklisterna där igen. De där som kör med lätt packning, men ändå verkar vara på långfärd. Jag inser nu att de har följebilar som transporterar deras väskor mellan övernattningarna och servar deras cyklar vid behov. Fusk, fusk, fusk- inget för mig! Framme vid Ribadeo beslutar jag att ta mig till Santiago de Compostela över bergen via Lugo. Jag lämnar därmed kusten för tillfället. Nu ändras landskapet snabbt. Jag cyklar på en större väg med kraftig lutning uppför, över bergen. Glest mellan byarna. Trafiken är tung. Timmerbilar i mängder. Här finns skogen. Det doftar helt annorlunda och värmen blir tryckande, utan de friska fläktarna från havet. Tanken att avverka 14 mil denna tisdag och komma fram till Lugo, halvvägs till Santiago blir ohållbar. Jag mår nu riktigt dåligt i värmen. Efter drygt 10 mil kommer jag till orten Meira, men här finns varken öppna hotell eller vandrarhem. Hittar en liten bar och frågar efter möjlighet till övernattning. Måste i säng så snart som möjligt. Barägaren förstår min nöd och ordnar ett rum i anslutning till familjens bostad, vilket jag mycket tacksamt tar emot. Han vill bara ha € 15 för rummet, men vill då att jag äter middag i baren kl 21:00. Visst- hederssak! Vi blir två gäster. En spanjor som dricker öl och tittar på TV och så en febersjuk svensk som inte heller har någon glupande aptit. För artighets skull tar jag ändå in den 3-rättersmeny chefen föreslår. Bara förrätten, ensalada mixta skulle gott räckt för oss båda. Jag beställer in ett glas god Rioja. Han blinkar roat och ställer fram hela flaskan. Feberdrömmarna avlöser varandra under den natten.

Lättpackade långfärdscyklare…

… med följebil för packning och annan service

I den här byn fanns inget rum kvar till mig

En enkel och god förrätt för minst två

Onsdag- torsdag 3-4 juni. Jag ger mig iväg tidigt trots att allt förnuft säger att jag borde stanna kvar i sängen. Baren är stängd, men ägaren har ställt en stor flaska mineralvatten vid min cykel. Schysst! Jag tar två skivor rostat bröd och en kopp svart te på närmsta öppna café och cyklar sedan sakta 35 kilometer till Lugo, dit jag egentligen skulle kommit dagen innan. Nu orkar jag inte längre. Lugo verkar vara en tråkig, hård stenöken, men jag läser mig till att här också finns en vacker medeltida del, omgärdad av murar. Den ser jag inte- är inte ens intresserad. Hittar istället fram till ett hotell. Deras minsta rum är vad som finns klart redan kl 12:00. Skit samma, tänker jag. Jag ska ju bara sova febern ur kroppen. Jag hittar en farmacia och ett supermercado. Köper hals- och värktabletter, vatten i mängder och en hela Jägermeister. Här ska kureras snabbt. Rummet är ett litet kyffe längst ner i byggnaden, med fönster mot ett djupt ljusschakt. Här nere syns varken natt eller dag. Det är extremt lyhört och mitt rum ligger vägg i vägg med hotellets tvättstuga. Lyssnar till det sövande ljudet från maskinerna. Husets har också vanliga lägenheter högre upp. Ljuden sprids via öppna fönster med ljusschaktet som resonanslåda. Det låter 24-7 och jag vet idag betydligt mer om ljudet av spanjorernas familjeliv. Morgon, middag, kväll och natt. Jag står ut i en och en halv dag och känner mig sedan redo att ge mig ut på vägarna igen. Santiago- here I come!

Gamla stan i Lugo attraherade inte just denna dag

Utsikt från mitt sjukläger i Lugo

Kände mig också som ett vrak i två-tre dar

Fredag 5 juni. Det är min hustrus födelsedag. Hade velat vara hemma, men ringa och gratulera är allt jag kan på distans. Planen är ju att ses om två veckor. Ett duggregn faller när jag lämnar Lugo i heltäckande regnskydd. Jag känner mig knappast fullt frisk, men de dryga 10 milen till Santiago borde inte vara någon större match. Den hårt kuperade terrängen är standard för mig numera, inget att orda om. Sikten är dålig och det fina regnet tar sig snabbt ända in på kroppen. Lite febersvettig är jag nog fortfarande, men jag väljer att inte känna efter. Två timmar senare blir det uppehåll. Himlen klarnar upp mer och mer. Snart cyklar jag i sol och livet känns lättare. Staden Melide ligger halvvägs. Där blir det dags för lunch. På baren träffar jag tre cyklande holländare, med en fjärde i följebil. ”Ah, you are from Sweden- the land of Ibrahimovic” var öppningsrepliken. Nåja, vi är väl kända för något mer, försöker jag. ”Yes, you have got Henke as well…”. Gänget cyklar från Biarritz till Santiago, samma väg som jag men flyger hem till helgen. På dagens sista sträcka väljer jag att hålla mig helt till Caminon. Där den inte är cykelbar får jag gå. Antalet pilgrimer ökar ju närmare Santiago jag kommer. Det gör även barerna. Det råder en uppslupen stämning nu när målet snart är nått. Det doftar mer öl än svett. Alla verkar trötta men glada. Vid fem-tiden når jag fram till kullen Monte do Gozo, som är Caminons port in till Santiago. Jag tittar på monumentet som restes till minne av påvens besök här 1989. Därefter rullar jag vidare in mot hotellet Puerta del Camino, där jag bokat mig för två nätter. Får ett lyxrum till vrakpris. Efter dusch och tvätt tar jag kvällens buffé i hotellets restaurang och hoppas på Paella, som jag hittills inte lyckats fånga. Den har man inte här heller, men däremot Fidegüa. ”just the same señor, but no rice…” Det kan jag verkligen inte hålla med om efter att ha smakat. Det återstår minst två kvällar i Spanien så än lever hoppet om den riktiga nationalrätten.

Dålig sikt i regn, brukar det heta i sjörapporten

Sedan blev det sol igen och arbetet återupptas

Spanskt närodlat med kvalitet in i minsta detalj

Tre glada cyklande holländare- med följebil…

Det visar sig att Jo och jag är födda samma år

Slutet på Caminon närmar sig…

… och chauffören vilar inför hemresan

Monumentet på Monte do Gozo

Hotel Puerta del Camino- brutalmodernism exteriört

Empire-pastisch interiört

Fidegüa är verkligen inte Paella!

Söndag 7 juni är siktet inställt på kuststaden Pontevedra och om möjligt vidare till Vigo. Därefter återstår inte många cykeltimmar till gränsen mot min resas sista land.

EFTER 8 VECKOR, TOTALT 468 MIL. 23.400 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER

Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.

https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser

Nästa blogginlägg är planerat till söndagen 14 juni. Då bör jag vara i närheten av Lisboa.

Lars Bülow  arkitekt MSA, designer MSD