CYKELVECKA NR.8 ASTURIAS- GALICIA- CAMINO DE SANTIAGO
Bilden ovan är knappast representativ för mina cykelveckor genom Europa, nu när 80% av mitt projekt är genomfört. Utom möjligen för den gångna veckan, den åttonde. Jag har förstås tänkt att oturen kommer att slå till någon gång. Rent statistiskt borde den gjort det långt tidigare. Jag har rullat på i bra tempo, utrustningen har hållit mer än den lovat och jag har varit fullt frisk så när som på några små skavanker under vägen. I veckan vände det och jag gick i däck, men mer om det nedan. Jag kom hur som helst fram till pilgrimsmålet Santiago de Compostela fredag kväll och tog beslutet att ta lördagen fri i stället för söndagen. Vill hinna ta en långpromenad genom stan och gärna besöka pilgrimsmässan i katedralen, det hägrande slutmålet för vandrarna. Ju närmare Santiago jag kommer desto fler pilgrimer träffar jag. Det är en heterogen samling människor som har detta gemensamma mål. Stadsbilden domineras av vandrare med målsnöret på näthinnan. På min promenad till katedralen träffar jag David Townley, från England. Han avslutar nu sin 10:e Camino. Han vandrar varje år, från olika startpunkter. I år från Frankrike, 180 mil på 61 dagar, med 11 kg på ryggen. För egen del tvingas jag konstatera att jag just idag ligger 12 mil efter min plan. Endast 37 mil blev facit denna vecka, med en dag kvar att cykla. Det återstår två veckor till den 20 juni. Mitt fokus på att fullfölja i tid är absolut. Det här fixar jag- nemas problemas!
Veckans tema i ”mötet med mig själv” har varit tro och drivkrafter. Inga små frågor precis. Låter väldigt pretto, eller hur? Jag träffar som sagt många pilgrimer, till fots och på cykel. De är i skiftande åldrar och kommer från olika länder. Det ligger nära till hands att fundera över vad som driver dem att utsätta sig för den hårda prövning som en långdistansvandring på el Camino de Santiago innebär. Rent historiskt har folkvandringen pågått sedan 800-talet, då man upptäckte en grav som man ansåg tillhörde aposteln Jakob, just i Santiago. Men är det tron och syndernas förlåtelse som driver dagens vandrare? Säkert en del av dem, men jag har svårt att tro att det gäller flertalet. Jag gissar att många har samma skäl som jag har för mitt äventyr. Att testa sina gränser och samtidigt få full tillgång till sina egna tankar. Att slippa det dagliga bruset och få byta invanda rutiner mot nya. Motion, vacker natur, bra mat och goda viner. Gemenskap är naturligtvis också ett skäl för många, även om det inte är giltigt för mig på just denna resa.
Tro. Jag har passerat genom 100-tals småbyar på landsbygden de senaste veckorna. De allra flesta i länder med katolsk trosuppfattning. Symbolerna finns där. Stenkyrkorna och Kristusmonumenten. Klockringningen som hörs över nejden. Skiljer sig dessa människors vardagliga religiositet från den i det högtidskristna Sverige? Jag kan förstås inte veta, men jag ser inga tecken på det. Jag tror att de kristna symbolerna främst har ett traditions- och trygghetsvärde här, liksom där hemma. Bygemenskapen i dessa länder syns däremot tydligt och manifesteras inte minst genom alla de öppna barer och caféer som är befolkade för jämnan. Och av olika generationer tillsammans. Var finns motsvarande åldersblandade gemenskap på landsbygden i Sverige? I idrottshallen, på gymmet- eller i köpcentrat? I vår strävan efter resultat och effektivitet har vi skiktat in och delat upp allt och alla. Vad blir då kvar av den kreativa lärande gemenskapen? Sånt funderar jag över där jag tar mig fram.
Drivkrafter. En formgivarkollega skickade mig nyligen ett sms och skrev bland annat —”Det är lite kul – när du ska koppla av och rensa huvudet gör du det så inihelvete, genom att ålägga dig 600 mils cykling”— Ja, det är säkert så det uppfattas och jag har all anledning att rannsaka mig själv kring mina bevekelsegrunder för denna resa. Ordet prestationsångest kommer spontant upp i skallen, liksom drifter och överdrifter. Vad är det som fått mig att alltid vela prestera mer och bättre, att sällan vara nöjd? Är det rädslan för att inte duga? Är det självhävdelsebehov? Är det drivet av pengar, ära eller rent av maktbegär? Önskar jag kunde säga att det bottnar i nyfikenhet och behovet av ständig utveckling. Viljan att lära, göra något bättre, inte bara för mig själv utan också för andra. Är det i så fall grunden till min arbetsnarkomani? Den som fått mig att periodvis fokusera så mycket på jobbet att jag försummat umgänget med de människor som betyder mest och står mig allra närmast, min egen familj? Jag har haft få chefer under mitt långa arbetsliv. En av dem, som jag förstått att uppskatta i efterhand, sa en gång när jag presenterade ett kommande projekt. ”Lars, det räcker om det här blir bra. Det behöver inte bli så inihelvete bra” (se där samma uttryck igen). Jag minns att jag tog illa upp. Va, menar han att vi inte ska göra vårt bästa? Med lite distans förstår jag att det inte var så han menade. Han ville bara säga att det dög- att jag dög. Kanske menade han att jag borde kontrollera mina ”överdrifter” och inte trötta ut mig själv och andra på oväsentligheter. Nu har jag gott om tid att reflektera över den här typen av frågor, utan prestationsångest att behöva formulera några sanningar. Vill bara försöka förstå mig själv lite bättre och därmed förhoppningsvis kunna förstå andras drivkrafter och behov. Men jag vill framför allt detoxa mig från mina överdrifter och successivt ställa om mitt fokus. Om beslutet att jaga 10 mil ur kroppen dag ut och dag in hjälper eller stjälper den ambitionen återstår att se. Har inget svar här heller.
Måndag 1 juni. Efter en välbehövlig vila i kuststaden Gijon är jag redo för en ny ”arbetsvecka”. Det regnar rejält. Jag frågar receptionisten på hotellet om väderprognosen och hon svarar ”Sorry Mister, rain all day…” Hur tar jag mig snabbast ut ur stan i riktning Avilés, blir min nästa fråga. Hon förklarar på bra engelska att det bara är att följa den rosa cykelvägen västerut, utmed kusten mot väg N632. Det går inte att komma fel helt enkelt. Känns tryggt för jag är ganska trött på att fumla runt efter mitt dåliga lokalsinne. Nu tar cykelvägen likväl slut helt plötsligt, utan vidare anvisningar och jag hamnar i ett stort industriområde. Har inte sett några skyltar mot Avilés hittills. Kör runt ett bra tag och testar olika riktningar men inser snart att här inte finns någon skyltning över huvud taget. En bar dyker upp i synfältet och den verkar välbesökt i ösregnet. Åtta medelålders män intar dagens första cerveza. Perdón, dirección Avilés?, frågar jag och en våldsam diskussion utbryter. Jag blir anvisad minst tre olika väderstreck. Muchas gracias hombres! Jag cyklar helt enkelt i retur mot stan och hittar efter ett tag rätt utfartsväg. Ett beteende som blivit mer eller mindre rutin vid det här laget. Jag tar mig till Avilés och därefter vidare på mindre vägar upp i bergen och ner i dalarna, genom byarna, vilket upprepas gång på gång på gång. Tänker på motorvägen som går bekvämt på pelare högt ovanför mig, plant, enkelt och långa sträckor genom tunnlar. Det är dock inte min verklighet just nu. Jag passerar genom ett otal mindre byar med vackra namn som Piedras Blancas, Soto, Muron de Nalón, Cudillero, Albuerne, Novellana, Casteñeras, St.Marina, Ballota, Tablizo, Cadavedo, Villademoros och några till. Jag är på pilgrimsvägen el Camino de Santiago. Det regnar oavbrutet och jag är fullständigt nerkyld när jag efter drygt 12 mil kommer fram till den lite större orten Luarca, vilken är målet för dagen. Jag har turen att snabbt hitta ett hotell. Men rummet är ouppvärmt och jag fryser. Allt är genomsurt och chansen att få det torrt under natten är inte stor. Jag duschar ljummet och tar mig ner i baren och beställer in en stor whisky, för värmens skull. Jag somnar strax med den klara insikten att denna dag kommer att få allvarliga konsekvenser.
Tisdag 2 juni. Mycket riktigt. Jag vaknar med halsont, hosta och feber. Skyll dig själv- du borde veta bättre, Mensch! Men enligt varannandagsprincipen blir det sol idag och på det här iskalla rummet kan jag inte stanna. Bättre då att köra vidare och bli uppvärmd. Jag följer kusten halva dagen till Ribadeo. Nu i solskenet finns cyklisterna där igen. De där som kör med lätt packning, men ändå verkar vara på långfärd. Jag inser nu att de har följebilar som transporterar deras väskor mellan övernattningarna och servar deras cyklar vid behov. Fusk, fusk, fusk- inget för mig! Framme vid Ribadeo beslutar jag att ta mig till Santiago de Compostela över bergen via Lugo. Jag lämnar därmed kusten för tillfället. Nu ändras landskapet snabbt. Jag cyklar på en större väg med kraftig lutning uppför, över bergen. Glest mellan byarna. Trafiken är tung. Timmerbilar i mängder. Här finns skogen. Det doftar helt annorlunda och värmen blir tryckande, utan de friska fläktarna från havet. Tanken att avverka 14 mil denna tisdag och komma fram till Lugo, halvvägs till Santiago blir ohållbar. Jag mår nu riktigt dåligt i värmen. Efter drygt 10 mil kommer jag till orten Meira, men här finns varken öppna hotell eller vandrarhem. Hittar en liten bar och frågar efter möjlighet till övernattning. Måste i säng så snart som möjligt. Barägaren förstår min nöd och ordnar ett rum i anslutning till familjens bostad, vilket jag mycket tacksamt tar emot. Han vill bara ha € 15 för rummet, men vill då att jag äter middag i baren kl 21:00. Visst- hederssak! Vi blir två gäster. En spanjor som dricker öl och tittar på TV och så en febersjuk svensk som inte heller har någon glupande aptit. För artighets skull tar jag ändå in den 3-rättersmeny chefen föreslår. Bara förrätten, ensalada mixta skulle gott räckt för oss båda. Jag beställer in ett glas god Rioja. Han blinkar roat och ställer fram hela flaskan. Feberdrömmarna avlöser varandra under den natten.
Onsdag- torsdag 3-4 juni. Jag ger mig iväg tidigt trots att allt förnuft säger att jag borde stanna kvar i sängen. Baren är stängd, men ägaren har ställt en stor flaska mineralvatten vid min cykel. Schysst! Jag tar två skivor rostat bröd och en kopp svart te på närmsta öppna café och cyklar sedan sakta 35 kilometer till Lugo, dit jag egentligen skulle kommit dagen innan. Nu orkar jag inte längre. Lugo verkar vara en tråkig, hård stenöken, men jag läser mig till att här också finns en vacker medeltida del, omgärdad av murar. Den ser jag inte- är inte ens intresserad. Hittar istället fram till ett hotell. Deras minsta rum är vad som finns klart redan kl 12:00. Skit samma, tänker jag. Jag ska ju bara sova febern ur kroppen. Jag hittar en farmacia och ett supermercado. Köper hals- och värktabletter, vatten i mängder och en hela Jägermeister. Här ska kureras snabbt. Rummet är ett litet kyffe längst ner i byggnaden, med fönster mot ett djupt ljusschakt. Här nere syns varken natt eller dag. Det är extremt lyhört och mitt rum ligger vägg i vägg med hotellets tvättstuga. Lyssnar till det sövande ljudet från maskinerna. Husets har också vanliga lägenheter högre upp. Ljuden sprids via öppna fönster med ljusschaktet som resonanslåda. Det låter 24-7 och jag vet idag betydligt mer om ljudet av spanjorernas familjeliv. Morgon, middag, kväll och natt. Jag står ut i en och en halv dag och känner mig sedan redo att ge mig ut på vägarna igen. Santiago- here I come!
Fredag 5 juni. Det är min hustrus födelsedag. Hade velat vara hemma, men ringa och gratulera är allt jag kan på distans. Planen är ju att ses om två veckor. Ett duggregn faller när jag lämnar Lugo i heltäckande regnskydd. Jag känner mig knappast fullt frisk, men de dryga 10 milen till Santiago borde inte vara någon större match. Den hårt kuperade terrängen är standard för mig numera, inget att orda om. Sikten är dålig och det fina regnet tar sig snabbt ända in på kroppen. Lite febersvettig är jag nog fortfarande, men jag väljer att inte känna efter. Två timmar senare blir det uppehåll. Himlen klarnar upp mer och mer. Snart cyklar jag i sol och livet känns lättare. Staden Melide ligger halvvägs. Där blir det dags för lunch. På baren träffar jag tre cyklande holländare, med en fjärde i följebil. ”Ah, you are from Sweden- the land of Ibrahimovic” var öppningsrepliken. Nåja, vi är väl kända för något mer, försöker jag. ”Yes, you have got Henke as well…”. Gänget cyklar från Biarritz till Santiago, samma väg som jag men flyger hem till helgen. På dagens sista sträcka väljer jag att hålla mig helt till Caminon. Där den inte är cykelbar får jag gå. Antalet pilgrimer ökar ju närmare Santiago jag kommer. Det gör även barerna. Det råder en uppslupen stämning nu när målet snart är nått. Det doftar mer öl än svett. Alla verkar trötta men glada. Vid fem-tiden når jag fram till kullen Monte do Gozo, som är Caminons port in till Santiago. Jag tittar på monumentet som restes till minne av påvens besök här 1989. Därefter rullar jag vidare in mot hotellet Puerta del Camino, där jag bokat mig för två nätter. Får ett lyxrum till vrakpris. Efter dusch och tvätt tar jag kvällens buffé i hotellets restaurang och hoppas på Paella, som jag hittills inte lyckats fånga. Den har man inte här heller, men däremot Fidegüa. ”just the same señor, but no rice…” Det kan jag verkligen inte hålla med om efter att ha smakat. Det återstår minst två kvällar i Spanien så än lever hoppet om den riktiga nationalrätten.
Söndag 7 juni är siktet inställt på kuststaden Pontevedra och om möjligt vidare till Vigo. Därefter återstår inte många cykeltimmar till gränsen mot min resas sista land.
EFTER 8 VECKOR, TOTALT 468 MIL. 23.400 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER
Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.
https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser
Nästa blogginlägg är planerat till söndagen 14 juni. Då bör jag vara i närheten av Lisboa.
Lars Bülow arkitekt MSA, designer MSD