CYKELVECKA NR.10 ESTREMADURA- BAIXO- ALENTEJO- ALGARVE

SLUTMÅLET NÅTT 16/6 KL 12:45

MISSION ACCOMPLISHED! Tisdagen den 16 juni kl 12:45 gick jag i mål i Sagres/ Cabo de Sào Vicente. Det var en mäktig upplevelse att se fyrens siluett dyka upp i fjärran efter 66 dagar och 564 mil. Sträckan blev något kortare än jag beräknat, likaså antalet cykeldagar. För att kompensera detta fortsätter jag mitt cyklande under ytterligare två dagar. Utmed Algarvekusten till spanska gränsen vid Vila Real de Santo António. Därefter till Monte Gordo, där jag just nu firar midsommarafton i ensamhet på ett slitet hotellrum. Familjen anländer först under morgondagen för två veckors semester. Det ska bli härligt att nu få byta min isolering och nomadiska tillvaro mot gemenskapen med mina efterlängtade kära. Och att om ett par veckor få återgå till ett normalt svenskt vardagsliv. Men dessförinnan vill jag stänga projektet STOCKHOLM- SAGRES med några summeringar och funderingar.

Rent fysiskt har resan gjort mig gott. Det har varit motigt bitvis med mycket regn, kraftig blåst och svår terräng. Men jag känner mig i bättre form idag än när jag startade, några kilon tyngre. 10 mil om dagen upplevs inte på något sätt plågsamt längre. Frånsett några oundvikliga belastnings- och tryckskador i en otränad början har jag hållit mig fullt frisk. Två-tre dagars förkylning var helt och hållet självförvållat. Två vurpor har jag fått till, båda med lycklig utgång. Mer skrämmande är att jag mot bättre vetande tagit risker som kunnat slutat riktigt illa. Av det kan jag bara försöka dra lärdomar inför riskbedömningar i framtiden. Jag vet sedan tidigare att jag fungerar bäst i lång, uthållig ansträngning. Jag är ingen sprinter. Därför passar denna form av egen taktad långdistanscykling mycket bra för just mig.

Psykiskt. Här kan jag räkna hem den stora vinsten från mitt äventyr. Jag vet nu att jag klarar en extrem ansträngning med bibehållet lugn och frid. Jag har aldrig tappat motivationen för ett ögonblick, inte ens när det varit som tuffast. Bara känt irritation över att jag inte hanterar situationer bättre. Att få vara ensam med mig själv och mina tankar var ett av resans syften. Jag kan konstatera att också detta har tjänat mig väl. Jag har ostörd kunnat blicka både bakåt, framåt och åt sidan, summera och fundera kring mina upplevelser, erfarenheter, mål och drivkrafter. Jag har lärt känna mig själv lite bättre och därigenom hoppas jag lättare kunna förstå andra.

Avståndet. 580 mil på 478 cykeltimmar blev sträckan inklusive Algarvekusten. Tiden är mätt från att jag startar cyklingen på morgonen till jag avslutar den på kvällen. Pausar, måltider, väntan, sightseeing och fotografering ingår. Med allt detta inräknat har jag förflyttat mig 12,1 km per timma. Jag gissar att jag i effektiv cykling genomsnittligt hamnar runt 15 km/tim, med kraftiga variationer beroende på väg- och väder.

Dagarna. Hela äventyret har tagit mig 68 dagar, fördelade enligt följande. 55 cykeldagar, 9 vilodagar, 2 sjukdagar och 2 dagars timeout i Paris. Jag har cyklat 10,5 mil per dag i snitt. Målet var 10-12. Jag ligger inom intervallet, men har varit något optimistisk i målsättningen.

Länderna. Åtta är passerade. Fördelningen i mil och tid blev i turordning: Sverige 90 mil/ 81 tim (11,1 km/t), Danmark 17 mil/ 13 tim (13,1 km/t), Tyskland 45 mil/ 36 tim (12,5 km/t), Holland 54 mil/ 45 tim (12,0 km/t), Belgien 8 mil/ 10 tim (8,0 km/t), Frankrike 165 mil/ 133 tim (12,4 km/t), Spanien 104 mil/ 87 tim (12,0 km/t), Portugal 97 mil/ 73 tim (13,3 km/t). Frankrikes kust är längst och tar därmed längst tid. Jag rör mig snabbast i Portugal och mest långsamt under den korta men blåsiga sträckan genom Belgien. I det kuperade Spanien går det sakta uppför, men mycket fort nerför. Därför blir snitthastigheten helt acceptabel.

Mat & dryck har, inte helt överraskande varit bäst i Frankrike. Trevligast har jag dock haft i Spanien, med alla kontakter på Camino de Santiago. De vackraste vyerna har också varit de spanska. Djur har jag träffat på under hela resan. Har blivit utskälld av tusentals hundar, de allra flesta bakom stängsel, men i Portugal också lösdrivande. Mängder av fåglar, som jag inte kan namnen på har förgyllt mina dagar med sin sång. Nativitetssymbolen storken finns dock enbart i Portugal…

Pottery Artisano får symbolisera alla ensamma måltider

Det enkla är ofta det bästa

Många ilskna hundar har jag mött…

…men också vilda, vänliga

Vissa kommer i par- lika som bär

Frigående getter finns det gott om överallt…

… men nativitetssymboler finns bara i Portugal

Utrustningen har fullt ut motsvarat mina högt ställda förväntningar. Jag är mycket nöjd med cykeln av märket Kona. Två utslitna däck och tre punkteringar är inte mycket att klaga över. Cykelväskorna från Ortlieb har härbärgerat mitt 23 kilo tunga bagage och fungerat väl. Kläderna av märket Gore Bike Wear har också tjänat sitt syfte och klarat sig genom alla handtvättar. Jag var nybörjare på cykling och visste till en början inte vad jag borde införskaffa inför resan. Hade turen att hitta cykelbutiken Sportson på Kungsholmen i Stockholm. Säljarna där gav kompetent, erfaren och väl kundanpassad rådgivning. Det är en butik som jag varmt kan rekommendera.

Jag har svårt att leva upp till bilden av en moderiktig cyklist

Ekonomin. Min budget för äventyret har varit 70.000 kronor, med alla kostnader för resan inräknade. Därtill kommer 50 kronor per cyklad mil till organisationen Läkare Utan Gränser. Utfallet blev 64.500 kronor i total kostnad plus 29.000 kronor i bidrag till organisationen. Överskottet använder jag till att fylla på min insamling för att uppnå de 40 tusen kronorna som är målet. Ett stort tack till er som bidragit genom insättningar.

Slutligen. Skulle jag göra om äventyret? Förutsatt att möjligheten uppstår i en framtid skulle jag definitivt göra det, men då sannolikt välja en annan väg. Från Estland till Turkiet är en tänkbara sådan, eller varför inte cykla kustnära runt de Brittiska öarna. Vackrare än så blir det väl knappast och här skulle dessutom mina språkkunskaper räcka längre…

Söndag 14 juni. Jag startar från Lissabon. Dagen innan har jag besökt turistbyrån för att försöka utröna hur jag tar mig över floden Rio Tejo. Jag tänker mig till Setúbal och vidare till Trója. Får beskedet att inga broar är tillåtna för cykling. Därför återstår endast passagerarfärjan, som också tar cyklister. Men, säger turistkvinnan, du kommer inte vidare på andra sidan. Där får du inte cykla. Rådet blir i stället att ta tåget den 5 mil långa sträckan Lissabon- Setúbal. Nej, nej- tåg ingår inte i min set up, svarar jag. Jag ser dessutom på kartan att det måste gå att ta sig med cykel från färjeläget Barreiro till Setúbal. Klart möjligt. Det visar sig också vara riktigt, även om det blir en omväg. Det regnar denna söndag. Regnet håller i sig till kvällen, med få stunder av uppehåll. Jag tar helt enligt plan den gröna bilfärjan från Setúbal till Trója och cyklar sedan på den dryga milen långa, smala landtungan ner till Comporta. Fortsätter utmed kusten genom sandlandskap och vinodlartrakter som sett bättre dagar. Passerar genom Casa Branca, Melides till Vila Nova de S.to André. Här har jag tänkt avsluta dagens etapp, men tycker att det känns lite tidigt, trots regnandet. Blötare kan jag ju inte bli. Att motorvägen fram till hamnstaden Sines är färdig, men inte igångsatt avgör. Det är ännu så länge tillåtet att cykla de dryga två milen in till staden. Det är dessutom söndag och den tunga trafiken står stilla, så sträckan tar inte lång tid. När jag kommer in mot centrum tar jag en trottoarkant lite klumpigt och drabbas av resans andra punktering. Är för blöt och frusen för att fixa den just nu utan tar i stället kväll på första bästa hotell. Det är något med tyngre hamnstäder som jag har svårt för. Det är känslan av misär och kriminalitet som blir tydlig. Säkert bara mina egna fördomar, men just här i Sines får jag dem bekräftade. Jag frågar damen i den ödsliga hotellfoajén om det finns något matställe helt nära. ”Yes, there are two in this street, Sir” förklarar hon och pekar på kartan. Jag tar den första, enkel men helt ok. På krogen sitter flera grupper av män plus en barnfamilj där de två ungarna för ett jäkla oväsen. Detta är annars ovanligt, enligt vad jag erfarit. Barn på restaurang här tystas ner så fort de öppnar munnen för annat än matintag. När jag går genom lokalen hör jag holländska och något östeuropeisk språk. Visst, tänker jag, sjömän. Jag sätter mig vid ett bord längst in i lokalen, med ryggen mot väggen. Här vill jag ha lite koll. Beställer mat och vin och får till en början in en stor tallrik bläckfisk, vilket jag inte beställt. Det ser inte så aptitligt ut, men smakar bra. En kraftig, mörk man i 40-årsåldern står plötsligt vid mitt bord, drar ut stolen mitt emot mig och sätter sig, oombedd. Jag tittar frågande på honom och han säger ”What do you want?” Jag svarar att jag väntar på maten jag beställt. ”I have cocaine, marijuana and …..” Han anger något ytterligare preparat som jag inte hört talas om tidigare. Jag svarar att jag inte använder droger och därför inte vill köpa något. Mannen gör ingen antydan att resa sig. ”Where do you come from, my friend?” blir hans nästa fråga. Jag känner att det är dags att sätta stopp så jag säger vänligt att jag inte behöver uppge var jag kommer ifrån, att jag inte vill köpa något utan bara vill bli lämnad i fred. Han sitter kvar aningen för länge för att det ska kännas komfortabelt, men reser sig sedan och går. Han låter stolen vara utdragen, som för att markera att han tänker komma tillbaka och att han då förväntar sig en beställning. Två kvinnor sätter sig vid ett bord i närheten av mitt och får genast in sardiner och öl. Ingen bläckfisk där… Den ena en mörk ung skönhet, vacker som en gryning skulle Björn Afzelius sagt. Den andra äldre, röd-blonderad ganska härjad. Jag ser att en av de holländska sjömännen blir hänvisad till kvinnornas bord. Han sätter sig ner och genast räknas hela utbudet upp, högt och tydligt på oklanderlig engelska. Det är inte lite de ska hinna med på 30 minuter för 80 €. Men sjömannen är inte nöjd. Tiden för kort, priset för högt. Han blir bryskt avvisad, någon förhandling blir det inte tal om. Sjömannen lommar iväg och strax sitter en ny där, men då har jag slutat lyssna. Ber att få in notan och upptäcker att den oönskade bläckfisken inte var precis billig. Men det känns inte läge att klaga på notan på just den här krogen. Jag går till hotellet, öppnar fönstret och somnar så småningom till ljuden från containerhamnen.

Lämnar Lisboa över Rio Tejo

Andra fartyg på floden

Den gröna färjan Setúbal- Trója

Vackra tallar på vägen till Sines- i tillfälligt uppehåll

Corkstripping här och var

Måndag 15 juni. Får börja med att fixa punkan och därefter fortsätta söderut. Det är bra cykelväder, molnigt och soligt om vartannat. Jag tar den oinvigda motorvägen ut ur Sines och därefter IC4 till Cercal. Jag cyklar utmed kusten på N390 till Vila Nova de Milfontes och vidare på N393 till Odemira. Jag har planerat att ta sträckan Lissabon- Sagres på tre dagar och jag inser nu att det är fullt möjligt. Känner ingen som helst press. Det är stundtals rent spanska förhållanden med berg och dalgångar. Mycket varmt dessutom. Men dagen är som gjord för cykling så jag fortsätter i lugn takt och når under eftermiddagen fram till bergsstaden Aljezur. Hittar ett mycket trevligt litet hotell och får ett rum med balkong och utsikt över bergen. Jag handlar mat på supermercadon i närheten och äter i solnedgången. Under dagen har jag tänkt en del på Everly Brothers. Vilka då? Varför då? Jo, det har att göra med mitt egen musicerande en gång för länge sedan. Jag har under resan försökt förstå varför jag, som gillade att spela, slutade helt plötsligt för drygt tio år sedan. Har ett antal gitarrer därhemma som bara samlar damm. Jag har inte fått något bra svar ännu, trots att jag sysslat med tanken under många mil på sadeln. Men, jag tror det hänger ihop med Everly Brothers! Som många killar i min generation spelade jag i pojkband, i mitt fall i åldern 14-17. Vi var som mest sex killar i bandet. Två gitarrister, varav jag var den ene, basist, trummis, organist och sångare. Sångaren var rätt bra. Med mycket stor välvilja och svaga ögon skulle man kunna likna honom vid Mick Jagger. Med lite illvija skulle man kunna likna mig vid gitarristen Janne Frisk i Hep Stars, vilket inte alls känns lika hedrande. Jag tyckte hur som helst att vi behövde vara fler i bandet som sjöng och var väldigt fascinerad av brödernas Everlys stämsång. Tänk att kunna ta en 2:a stämma som lillebror Everly gjorde. Minns att jag lyssnade gång på gång och försökte hitta nyckeln, men helt utan framgång. Det blev aldrig någon stämsång i det bandet och aldrig någon sångare av mig. Och hur kul är det att spela gitarr om man inte kan sjunga? Nu går jag för första gången på min resa in på Youtube och lyssnar på ett antal Everly-låtar. Ruggigt bra, tycker jag fortfarande. Särskilt Dream. Hittar samma låt i en duett med Petula Clark och Bobby Darin. Kommer sedan vidare och upptäcker att Neil Young haft samma fascination över Everly Brothers som jag. Då kan jag ju inte haft helt fel. Han kunde heller inte knäcka receptet, men lyckades ju rätt bra ändå… Sedan blir det fler duetter på Youtube. Som Norah Jones och Keith Richards. Hur kan det låta? Hon, en fantastisk sångerska och han som aldrig kunnat sjunga. Kvällen avslutar jag med att lyssna på Björn Afzelius hela konsert från Hovdala slott 1989. Med Globetrotters, Billy Cross och Triple and Touch. Helt otroligt bra. Just vid den tiden då Björn var hatad av hela musikkritikerkåren och samtidigt älskad av en gigantisk publik. Problematiken känner jag igen från designvärlden, men just den har jag inte ägnat många tankar under denna resa.

Kuperade sträckor även i Portugal…

…med serpentinvägar

Vackra kullar, redan skördade

Den röda jorden i dagern

Tisdag 16 juni. Det är knappt sex mil från Aljezur till mitt Sagres/ Cabo de Sào Vicente. Jag inser att jag lätt kan vara framme vid mitt slutmål under dagen. Vädret är utmärkt, sol och molnfri himmel. Det är kuperat på kuststräckan fram till Vila do Bispo. Därefter blir det plant landskap över hedarna och vinden friskar i rejält. Men vad gör det när målet är så nära. Jag kommer fram till Sagres prick kl 12:00 och har sedan 6 km kvar ut till fyren. Det känns stort att se den bekanta siluetten dyka upp på klippan i fjärran, när jag trampar den sista sträckan. Naturen är storslagen, precis som jag minns den. Jag måste stanna flera gånger och ta mig ut till klippkanten. Det är knappast turistsäsong men det är ändå mycket besökare mitt på dagen. Klockan är 12:45 när jag rullar in på planen framför fyren och blir förevigad i segergest. Jag får nu blandade känslor. En del av mig jublar över att jag lyckats slutföra mitt tuffa projekt. En annan del beklagar att äventyret redan är slut, att det gick så fort. Jag tar en lugn, kontemplativ stund i djup tacksamhet över att fått chansen att genomföra denna hälsoresa. Därefter återvänder jag till Sagres och tar en ”Sagres” på ett café. Jag bryter därmed för första gången mot principen ”don´t drink & bike”. Men det får så vara. Eftersom jag är i mål före utsatt tid har jag beslutat fortsätta cyklingen utmed Algarvekusten till spanska gränsen. Vill samla på mig fler mil. Denna tisdag tar jag mig till den lite större orten Lagos och tar in på Hotel Marina Rio vid innerhamnen. När jag anländer ser jag en svenskflaggad segelbåt i inloppet. Jag tar det som ett tecken på att det snart är dags att återvända till fosterlandet. Jag äter en måltid på en av marinans restauranger, tar två nöjda minuter och skålar med mig själv. Jag gick i mål- jag klarade det!

Mycket upp & ner mot Vila do Bispo

Vackrare tallkrona ser man sällan

Nu närmar jag mig slutmålet för resan

Sträckan Sagres- Cabo de Sào Vicente är otroligt vacker

Det känns mäktigt att se slutmålet dyka upp på klippan

Det är blått vid världens ände

Utsikt från fortet vid fyren

Jag tar en nöjd minut efter målgång…

… och en Sagres i Sagres

Svenskflaggat på ingång till Lagos

Soluppgång i Lagos marina. Start på Algarvesträckan

SUMMERING EFTER 10 VECKOR: TOTALT 580 MIL OCH 29.000 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER

STORT TACK TILL ER SOM BIDRAGIT TILL MIN INSAMLING. MÅLET 40.000:- ÄR NÅTT. JAG ÖNSKAR ER SOM FÖLJT MIN RESEBLOGG EN RIKTIGT SKÖN SOMMAR. ÅTERKOMMER SANNOLIKT MED NYA INLÄGG I HÖST, MEN DÅ I HELT ANDRA ÄMNEN.

Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD