CYKELVECKA NR.7 AQUITAINE- CÔTE DE BASQUE- GIPUZKOA- CANTABRIA- ASTURIAS

Publicerad 31 maj 2015 av Lars Bülow under Blogg

I tisdags kl 12:00 passerade jag den spanska gränsen vid Irun, efter 165 mil utmed Frankrikes långa kust. Redan samma eftermiddag fick jag en kraftig föraning om vad den spanska delen av min resa kommer att innebära rent fysiskt. Helt enligt förväntningarna, men likväl svårt att föreställa sig konkret på förhand. När jag idag vilar ben och rygg i kuststaden Gijon, i provinsen Asturias, har jag fem dagars erfarenhet av cykling i Pyrenéerna. En av mina tidigare arbetskollegor berättade en gång att hennes träning på gymmet kunde innebära en timmas cykling i uppförsbacke. Strunt, tänkte jag, det kan knappast vara en realistisk övning. Nu vet jag bättre… Jag har cyklat i 8%-igt uppförslut 7-8 km i sträck, i flödande sol. Benen krampar, ryggen värker. Den svarta hjälmen fungerar som solfångare och sprider värmeenergin neråt. Svetten rinner i ögonen och vattenförrådet tar snabbt slut. Det är extremt tufft att hålla tempot uppe i denna terräng, men jag har likväl gjort 65 mil denna vecka. Trots en halv dags kulturkonsumtion i Bilbao. Jag håller mig till planen fullt ut och ser fram emot ännu en vecka på samma tema. Viva España!

I

Det kan luta uppåt i 8%…

I

… eller neråt i 10%

I

Gatukontoret I Zarautz kunde inte bestämma sig

 

”Eviva España” hette Vresiga Snylthammars svenska superhit med 11 veckor på Svensktoppen sommaren 1973. Jag minns den väl och plockar fram den ur huvudet vid gränsen. Minns också den ilska och förödande kritik som Sylvia fick utstå från musikvänstern. Hur kunde hon hylla ett land som styrdes av en fascistisk militärjunta? Totalt politiskt inkorrekt. Minns att jag höll med kritikerna, trots att Sylvia var så snygg. Några år tidigare hade jag kört fyra mil på moped en kväll för att höra, eller kanske snarare se henne. 1975 släppte Hoola Bandoola låten ”Juanita”, en slags hyllning till rebellerna under spanska inbördeskriget. Den minns jag också! Bra text, bra musik, bra sång. Och 110% PK. Lite väl mycket våldsromantik kan jag tycka idag, när jag plockar fram texten ur mitt inre. Det tyckte jag inte då!

Jag har tyvärr bara varit på två live-konserter under mina sju cykelveckor. I Holland och i Småland. Torsdagen 16 april trampar jag sträckan Oskarshamn- Kalmar. Kallt och blåsigt men uppehåll. Ända till strax före Kalmar då ett enormt skyfall kommer från ingenstans. I hotellets reception sitter en affisch. Mikael Wiehe, Plura Jonsson och Ebba Forsberg spelar på Kalmarsalen samma kväll. Jag lyckas få biljett och kvällen ger full kompensation för kyla och regn. Efteråt kränger artisten Wiehe CD-skivor i foajén. Vilken supersäljare han är den gamle socialisten – knappast tänkbart 1975…

Michael

Mikael Wiehe kränger sina CD-skivor i Kalmarsalen

 

Måndag 25 maj. Det är annandag Pingst, men om fransmännen ägnar sig åt hänryckning så gör de det inte offentligt. Det är väldigt lugnt på vägar och i byar och den tunga trafiken står helt stilla i helgen. Vädret är dåligt, helmulet och duggregn, men det passar mig då jag bestämmer mig för att cykla långt med utsövda ben. Startar från Mimizan och siktar på Bayonne. Passerar St. Julien, Lit et Mix och Steignosse. Det rullar på bra i lagom takt. De lite större badorterna Hossegor och Capbreton är sömniga. Jag når fram till skinkans huvudstad Bayonne vid fyra-tiden och bestämmer mig för att fortsätta till Biarritz, en stad jag alltid velat besöka. Jag tar mig till Centre Ville och strandpromenaden, som ligger nästan helt öde i regnet. Biarritz är en rik stad som kontrasterar mot mycket annat. Jag kollar hotellpriserna och baxnar. € 180 för ett enkelrum- € 200 med havsutsikt… Inte alls i linje med min budget så jag fortsätter leta trots att det börjar bli sent. Hittar till sist, av en ren slump, det lilla privatägda Hotel Barnetche. Ägaren Helena Gachen ger mig ett bra pris och rekommenderar dessutom några lämpliga matställen för kvällen. Jag vill pröva foie gras sista kvällen i Frankrike. Jag gör det på restaurang Chez Ospi. Ja, jag vet att just gåslever produceras med grymma metoder, men för att citera Bertolt Brecht ”Först kommer käket, sen kommer moralen”.

I

En gammal fin skönhet rostar ikapp med plåttaket

I F

Och här har naturen redan tagit över

I

Strandpromenaden i Biarritz ligger öde i regnet

I

Le Phare i Biarritz på avstånd

I

Vackert kvällsljus över havet

I

Frukostmatsalen på trevliga Hotel Barnetche

I

Ägaren Helena Gachen ger bra pris och tipsar restaurang

I

Gåslever och Bayonneskinka- traktens specialiteter

I

En stor portion gåslever på krogen Chez Ospi

 

Tisdag 26 maj. Jag börjar dagen med att se på modern arkitektur i Biarritz med omnejd. Först Médiathèque Biarritz av HPL Architectes (2009). Därefter det flerfaldigt belönade Oceanmuseet, Cité de l´Océan ritat av Steven Holl Architects (2011). Med detta i ryggen avverkar jag den sista delen av Frankrike, via Guéthary och St Jean de Luz. Redan vid lunchtid passerar jag gränsen till Spanien vid Irun. Nytt land innebär nya trafikregler och jag famlar mig fram för att knäcka systemet med skyltar, anvisningar och annat. Jag har först svårt att förstå vad som gäller och om min franska är knackig så är min spanska helt obefintlig. Här pratar människor gärna med mig, men ingen pratar engelska. Så mycket förstår jag som att cykelvägar har ljusrosa asfalt. Jag tar mig via Errenteria och vidare till San Sebastian. Här hittar jag ett ”Oficina de Tourismo” och får lite praktiska råd på vägen. Turist-kvinnan föreslår att jag ska ta mig till kuststaden Orio, dit det bara är 16 km. Hon till och med hjälper mig att boka ett rum för natten, på ett hotell vid stranden. De två timmar som följer blir en tuff start på resan genom (över) Pyrenéerna. 7-8 km rätt upp på slingrande vägar i regn, lutningen är 8% säger en skylt. Tack det märks. Det känns som den uppförsbacken aldrig ska ta slut. Väl uppe på toppen cyklar jag inne i regnmolnen, som om min rörelse utlöser regnet. Sedan bär det av nerför. Men jag vågar inte släppa på för hårt eftersom vägbanan är blöt och kurvorna tighta. När jag äntligen når den lilla staden Orio är jag mycket trött. Jag checkar in, svidar om och går ner i hotellbaren för att få något i magen. Kvinnan i baren förstår först inte vad jag vill, men när jag markerar kniv och gaffel med händerna och tar mig för magen skiner hon upp. Hon visar mig en trappa ner, men där finns bara ett gym. Hon tyckte väl jag behövde träna magmusklerna. När jag kommer upp igen säger hon det enda engelska ord hon kan CLOSED… Jag går ut på den lilla gatan som ligger öde. Sanden yr omkring- det känns lite som i en västernfilm från Mexiko. Jag ser en upplyst liten bodega och går in. Man spelar musik av en spansk sångare med mycket smärta i rösten. På hög volym. Här förstår man teckenspråket bättre och jag beställer ett glas vino rosso till att börja med. När servitrisen kommer in med ett glas rosé inser jag att rödvin heter tinto. Matsedel finns bara på spanska. Jag pekar på en rätt och frågar vad det är. Servitrisen tar sig på sidan ovanför midjan och säger + chips. Det visar sig vara revben från lamm och till det stora, mjuka potatischips. Ingen citron, ingen grönsak, inget salt eller peppar på bordet. Det är inte Frankrike, precis.

I

Médiathèque Biarritz

I

Cité de l´Océan

I

En udda cykelställning i Capbreton

I

Glad att här finns ett stängsel

I

Jag cyklar i regnmolnen mot Orio

I

Utsikt från toppen kan vara en skön belöning

I

Den ”nya” keramikfabriken i spanska Orio grönskar

I

Lammracks och chips- första måltiden i Baskien

 

Onsdag 27 maj. Försöker tänka taktiskt nu. Jag vill till Bilbao så snabbt som möjligt. En av resans tänkta höjdpunkter är Frank Gehrys Guggenheimmuseum. För konstens skull, men framför allt för arkitekturens. Om jag tar mig dit idag kan jag sedan offra en halv cykeldag på museet. Det blir 11 mil innan jag är framme. Sträckan Orio- Zarautz har 7% lutning i 3 km och lika brant nerför. Vädret är bra. Utsikten över hav, stränder, berg och lummiga dalar är bedövande vacker. Jag släpper på för fullt i nerförsbackarna, 50 km/tim och hoppas att bromsar och framdäck ska hålla. Annars är det Goodbye! I Zarautz (ska vara minst två läspljud här) går ett långt stensatt cykel- och gångstråk utmed havet. Därefter bär det uppåt igen. Jag väljer en större nationell väg nu för att spara tid. Den går i serpentiner och genom tunnlar i vissa partier. Jag är framme i Bilbao kl 18:30 och ser museets kända profil på långt håll. Jag söker upp turistbyrån, får information om museet och lite annat. Jag får också en lista på 30-40 ställen för övernattning. Från 5-stjärniga hotell till enklare kryp in. Jag börjar ringa från mitten och talar nog med ett 20-tal receptionister. “No, señor completos” Får veta att mässan Ferro-Forma pågår i stan och att allt är uthyrt. Det ser mörkt ut och klockan är nu 19. Tills sist får jag napp hos Pensión Medéz i gamla stan. Kvinnan i telefon pratar bra engelska och vi avtalar att hon stannar kvar till 19:30. Jag når adressen kvart över men porten är låst och pensionatet ligger fyra trappor upp. Jag ringer samma nummer, men nu svarar en man som högt och tydligt säger ”No Inglés- sólo español” sedan lägger han på. Jag ringer upp igen och försöker förklara, men får bara samma svar. Vid tredje försöket svarar han inte ens. Det känns hopplöst och jag ser framför mig att försöka halvsova mig genom natten på en parkbänk. Det kunde varit värre, det regnar ju i alla fall inte. Plötsligt dyker en man upp i porten. Han är holländare och bor på pensionatet. Han släpper in mig i det vackert slitna gamla trapphuset och tar mig vidare till våning fyra där han översätter på bra spanska. Pensionatet är extremt slitet, rummet saknar belysning och luktar starkt av mögel. Men jag är lycklig. Bär in min utrustning, tar två öl och en pizza-slice stående på första bästa bar på gatan. Kastar mig sedan i den knakande bingen och somnar innan huvudet når den mögliga kudden.

I

Obeskrivligt vackra vyer på vägen mot Bilbao

I

En cykeltillåten tunnel genom berget sparar på krafterna

I

Frank Gehrys Guggenheim från infarten mot Centre Ville

IMG_3815

I

Vackert slitet trapphus på Pensión Mendéz

 

Torsdag 28 maj. Börjar dagen med en ”tapas-frukost” på en bar i Bilbaos gamla stad. Medan jag väntar på att Guggeheim ska öppna köper jag detaljerade kartor över min kommande spanska rutt. Är först i kön när museet slår upp portarna. Jag vill ha gott om tid att titta på byggnaden och konsten. Har sett Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum i New York från 1937 och Frank Gehrys Walt Disney Concert Hall i Los Angeles, men den här byggnaden tar priset. Som en arkitekturens och konstens katedral. Museet visar två utställningar parallellt. Av fransyskan Niki de Saint Phalle (1930-2002) och amerikanen Richard Serra (1939-). Sammantaget en kulturupplevelse som jag sent kommer att glömma. Den kicken kan behövas för eftermiddagen blir ganska tung. Efter nästan 8 mil med mycket uppför och nerför når jag fram till Laredo. Går i dusch och skriver logg. Därefter en promenad på den långa vackra stranden och en enkel måltid i hotellbaren. Denna dag spränger jag 400-milsvallen. 2/3 av resan är nu avklarad.

I

Tapas-frukost på café i Bilbao

I

Guggenheim med Jeff Koons skulptur ”Puppy”

I

Exteriört

I

Interiört

I

Niki de Saint Phalles dansande kvinnor…

I

… och hennes ”Skull Meditation Room”

I

Richard Serras installation i kortén

I

En annan typ av kultur- Athletic Club Bilbao

I

Jag har lärt mig att cykla röda nationella vägar i Spanien

 

Fredag 29 maj. I Laredo träffar jag ett gäng pilgrimer som vandrar ”Camino de Santiago.” Bland andra de danska damerna Pia och Inge från Odense och Aalborg som vandrar med 12 kg i ryggsäckarna från Irun till Santiago de Compostela- en sträcka på 80-90 mil. De skulle ta båten över det lilla sundet från Laredo till Santoña (ca 200 m). Jag hakar på en stund, mest för att få prata skandinaviska. Senare under veckan kommer jag att träffa många vandrare. De blir fler och fler ju längre utmed kusten jag kommer. Jag cyklar slingriga kustvägar, via Astellero till Santander. Därefter tar jag vägen över Torrelavega till San Vicente där jag söker logi för natten. Konstaterar att staden har samma namn som resans slutmål. Det känns som ett tecken nu när bara 1/3 av sträckan återstår. Jag tar in på ett billigt hotell och går till ett välbesökt café. Får en enkel måltid omringad av lokalbefolkningen som pratar intensivt med varandra och med mig, trots att jag fattar nada. Två äldre damer verkar vara de som bestämmer. Ingen cafégäst går förbi utan att prata med dem.

I

Tidigt morgonljus över stranden i Laredo

I

Pia från Odense och Inge från Aalborg på pilgrimsvandring

I

Pilgrimsbåden 200 m från Laredo till Santona

I

Det står € 2,50 på skylten men den här mannen håller upp 5 fingrar och pekar på allt mitt bagage. Vi enas om € 3,50

I

Karl från München cyklar Camino de Santiago

I

Gammal skyltning på Caminon…

I

… och ny, EU-anpassad

I

Två mäktiga damer ”bestämmos” på café i San Vicente

 

Lördag 30 maj. Nu spänner jag bågen extra hårt och bokar rum i den lite större kuststaden Gijon i provinsen Asturias. Det är en lång sträcka och dessutom mycket kuperad, förstår jag av kartan. Jag bestämmer mig för att inte gå i några backar oavsett hur trött jag är. Jag tillåter mig däremot att stanna och dricka vatten, annars lär jag inte orka. Vid Ribadesella stannar jag och fyller på vattenflaskorna och någonstans där missar jag en vägskylt. 7 km senare upptäcker jag att jag är på villovägar. Några ”smitövervägar” finns inte i den här terrängen så det blir bara att cykla tillbaka, göra om & göra rätt. Jag håller dock min målsättning och når Gijon efter 15 mil. När det är som tyngst framkallar jag Stones låt ”start me up and I´ll never stop”. Den triggar mig att fortsätta. Snitthastigheten, inklusive vilo-pausar blir 14,2 km/tim vilket jag är mycket nöjd med under de förutsättningar som råder. Nu vet jag var min gräns går och ser att det finns hopp om den fortsatta resan över Pyrenéerna.

I

Snart söndagsvila i Gijon efter 15 lördagsmil

I

Lördagseftermiddag i Gijon…

I

… och lördagskväll

I

Har tvättid varje lördagskväll

 

EFTER 7 VECKOR, TOTALT 428 MIL. 21.400 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER

Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.

https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser

Nästa blogginlägg är planerat till söndagen 7 juni. Då hoppas jag vara framme vid pilgrimsmålet Santiago de Compostela.

Lars Bülow                                                                                                   Arkitekt MSA, Designer MSD

 

 

 

 

 

« »