Cykelvecka Nr.6 Bretagne- Loire- Poitou- Aquitaine

Publicerad 24 maj 2015 av Lars Bülow under Blogg

Det har varit en utmärkt vecka på cykeln med 735 km avverkade. Med ny energi har jag hämtat hem tappet från min Paris time-out och ligger nu återigen helt i fas med tidplanen. Jag vilar just nu benen i den lilla franska staden Mimizan, på Atlantkusten. Har maximalt tre cykeldagar kvar till spanska gränsen. Det är pingst här och ledigt imorgon. Många franska familjer drar till kusten och dessutom pågår just nu Triathlon Mimizan med över 2.000 cyklister. Hotellen är fullbokade sedan länge, men jag lyckades hitta enkel och bra logi några km utanför ”centre ville” och ”la plage”. Har just spisat middag. En märklig men franskt välsmakande blandning av halstrad kummel, purjolöksgratäng, oliver, morotspuré, chorizo och gnocchi. Kan konstatera att jag bara ätit en dålig måltid under mina franska dagar. Gissa var? På Mc Donalds, i en paniksituation en sen kväll då jag annars skulle blivit utan middag. Smakade inte alls som i Sverige!

Triathlon i Mimizan med 2.000 cyklister på vägarna

Halstrad kummel med chorizo och gnocchi

Fransk gåslever måste jag hinna smaka innan jag lämnar landet

Veckans väder har varit omväxlande. Två dagars helregn, två helmulna och två med strålande solsken. Jag har svårt att förstå mig på de franska väderprognoserna. En välskräddad meteorolog skiner i kapp med tio glödande solar över hela Frankrike. Jag uppfattar ord som ”ciel bleu et des températures 20 et 25 degrés”. Bon Voyage- tänker jag, laddar med solskydd och lägger regnskydden längst ner i väskan. Vad händer? Jag både startar och avslutar i ösregn! När skydden av gore tex inte längre står emot och jag är blöt inpå skinnet håller jag humöret uppe genom att tänka på mitt favoritband från 70-talet, Hoola Bandoola och deras Vem kan man lita på?

Jag har ingen musik med mig, men tänker på musik som minnesbärare. Går igenom den musik som varit viktig för mig i livets olika faser. Från mina äldre syskons ”brylkräms-låtar” med Elvis, Tommy Steele, Ricky Nelson och alla de andra 50-tals ikonerna vars låtar jag överhörde, i dubbel bemärkelse. Till mina egna tonårsfavoriter Beatles, Stones och The Who. Minns mina gitarrdrömmar till The Ventures, Chuck Berry, Jojje Wadenius och Janne Schaffer. Gymnasieårens Creedence, Simon & Garfunkel, Mamas & Papas och Pink Floyd. Från de politiska åren med Bob Dylan, Hoola Bandoola (som sagt) och Nationalteatern till vuxenlivets Mozart, Vivaldi, Chopin och Erik Satie. Två album som väcker vackra minnen och en stark känsla av lycka är Cornelis personliga tolkning av den chilenske sågaren Victor Jaras texter och pianisten Keith Jarretts Köln Concert. Sådana tankar och känslor kan jag odla under en lång stund på väg D733 mellan Rochefort och Royan. Tills jag blir avbruten av en av tusen rondeller och ett akut vägval.

Heroes of our time… På tal om musik (som man för övrigt inte kan tävla i) och gårdagens svenska seger i Eurovision. Det var fascinerande att ta del av spektaklet i franska TV2. Två kommentatorer pratade sönder hela evenemanget, tjattrade oavbrutet i tre timmar, ibland till och med under låtarna. Vid omröstningen skrattade de särskilt rått åt Les Scandinaves- som alltid röstar på varandra… Precis vad vi i Sverige säger om länderna i östra Europa. Monsieur Zelmerlöw segrade i alla fall rättvist, avslutade det franska TV-teamet sändningen med, trots att det franska obegripliga bidraget bara fick ynka 4 poäng…

Kroppen svarar bra på min aktivitet. Jag har inte längre ont där bak och benen utför det arbete de ska utan för stor utmattning. Jag har en skadad menisk som gör sig påmind ibland och jag blir lite stel i rygg och axlar efter de längre dagsetapperna, men inget att orda om. Trots att jag äter och dricker gott har jag förlorat några enstaka kilon på kroppen. Det kan jag också leva med.

Knoppen har lättat betydligt mer. Mötet med mig själv känns givande så här långt, konstaterar jag narcissistiskt. Har en inre agenda som jag försöker följa så disciplinerat som möjligt, tänker i olika boxar och helst utanför dem. Jag går igenom olika skeenden i livet och minns enstaka händelser, upprättar bokslut, mappar in det viktigaste och trycker delete på det oviktiga. När den inre papperskorgen blir full är det bara att tömma. Bilden av en önskad framtid börjar formas men det återstår ännu fyra veckor för det finstilta.

Veckans trafik. Jag har cyklat både större och mindre vägar denna vecka, liksom tidigare veckor. Försöker varva för att hålla en balanserad rytm. Ibland rena naturupplevelser på gröna prickade cykelvägar, som också finns här i Frankrike. Ibland väljer jag transportsträckor på de större. Blev stoppad av Gendarmeriet i går. Inte för att jag gjort något fel denna gång (de skulle bara veta…). Man hade fartkontroll och konstaterade i förbigående att jag körde 21 km/ tim. Officeren ville bara varna för att den väg jag cyklade på är hårt trafikerad och väldigt olycksdrabbad. Schysst av honom. Jag passade på att fråga hur franska polissystemet är uppbyggt och fick veta att trafiken sköts av ”La Gendarmerie”, som sorterar under den franska militären. Polisväsendet har en statlig gren ”La Police Nationale” och en lokal ”La Police Municipale”. Båda finns ofta på samma ort, i helt åtskilda byggnader och med skilda organisationer. Det är det enklare och effektivare i Sverige, där Bengen sköter hela alltet!

Gröna cykelvägar utmed kusten, ibland sandiga

Skyltningen fungerar studtals

I städer och byar kan den vara extremt tydlig

Gendarmeriet inom militären övervakar trafiken

Police Nationale vid sidan av Police Municipale

Måndag 18 maj. Veckan startar med en dag i regn och kyla, med få och korta stunder av uppehåll. Mitt mål är att ta mig fram på rakast möjliga väg mellan storstäderna Rennes och Nantes. Sträckan på Autorouten är knappt 11 mil. De avsides plockepinn-vägar där jag tillåts cykla visar sig vara betydligt längre. Det blev inalles 15 mil genom mängder av levande små byar; Laillé, Bain de Bretagne, Grand Fougeray, Derval, Nozay, Treillièrs osv. Varje by har sitt eget borgmästeri och eget Hotel de Ville med inskriptionen ”frihet- jämlikhet- broderskap”. Några kommunsammanslagningar verkar inte stå på den politiska dagordningen i Frankrike. Ingen by är heller för liten för en egen stenkyrka. Jag kommer fram till Nantes sen kväll, genomblöt, iskall och mycket trött.

Ett borgmästeri med ett Hotel de Ville i snart sagt varje by…

…och egen stenkyrka förstås

Tisdag 19 maj. Copy paste på måndagens väderlek. Jag startar tidigt och försöker ta mig ur Nantes i rätt riktning och på tillåtna vägar. Måste först och främst över floden Loire, som rinner bred genom staden. Alla vägar jag prövar slutar med en förbudsskylt utan vidare hänvisning och min detaljerade karta har tagit slut just mitt i Nantes. Beslutar mig för att återvända till centrum, hittar en bokhandel där jag köper detaljerade kartor för resten av min franska resa. Nu går det bättre och jag tar mig ur staden via förorten Le Sorinières. Tänkte mig hinna till Le Roche sur Yon denna dag, för att sedan ta mig ut till kusten igen. Regnet öser ner under eftermiddagen och jag tappar tempo. Vackra, poetiska ortnamn som Rocheserviere och Le Poirè sur Vie lättar upp humöret, men jag bestämmer mig ändå för att ta den förbjudna Autorouten den sista milen till Le Roche. Måste spara tid och ork. Cyklar 40 minuter i en ständig kör av signalhorn men klarar mig från Gendarmen. Hittar första bästa hotell och tar kväll. Skabbigt rum, men trevlig receptionist. Priset inkluderar både middag och frukost så den saken blev ordnad på ett enkelt sätt. Hamnar bredvid en säljare av automatiserad produktionsutrustning med hela Europa som arbetsfält. Han har varit i Sverige och påstår att vi har en riktigt tråkig amerikansk matkultur. Har du prövat raggmunk med fläsk skulle jag vilja fråga, men så långt räcker inte min franska just denna kväll. Och ingen annan kväll heller för den delen!

Floden Loire flyter bred genom staden Nantes

Onsdag 20 maj. Denna dag är planen att jag ska hinna till Kerstis och min franska favoritö Ile de Ré på Atlantkusten utanför La Rochelle. Det är långt dit men vädret ser mer lovande ut trots regn till en början. Jag tar de större vägarna via Luçon och Moreilles och därefter den mindre D10 ner mot målet. Jag måste ta mig igenom La Rochelle för att komma över bron till den långsmala ön. Har turen att träffa en cyklande kvinna som pratar bra engelska. Hon anvisar tillåtna vägar och framåt sen eftermiddag når jag den långa bron med avskild cykelbana. Solen börjar skina precis när jag landar på ön och det ser ut att bli en fin kväll. Jag tar mig till orten La Flotte och hittar Hotel Le Français där Kersti och jag bodde en natt i juli 2006. Råkar dessutom få samma rum som den gången. Äter middag på Le St. Georges, grillad sesampanerad tonfisk och wokade grönsaker. Halvasiatiskt på franskt vis. En halva vit Bordeaux därtill. Jag hamnar bredvid ett engelskt par, Lyn & Alan och blir lycklig över att kunna kommunicera med någon. Det visar sig att Alan är cykelfreak med många exemplar i garaget där hemma. Samtalsämnet för stunden är därmed givet.

Den svängda bron över favoritön till Ile de Ré

Bron har avskild cykelväg

Hotell i repris i La Flotte

Hamnbassängen i kvällsljus

Sesampanérad tonfisk och wokade grönsaker

Alan Dean & Lyn Taylor trevliga samtalspartners

Torsdag 21 maj bjuder på solsken från morgon till kväll och blir resans hittills bästa cykeldag. Jag låter mina fyra cylkelväskor vara kvar på rummet och tar mig tidigt runt den vackra ön upp till spetsen och fyren Phare Les Baleines, som jag i sinnevärlden sett som halvvägs till fyren i Sagres. Det är underbart att cykla utan packning och jag håller jämn och bra fart endast med upphåll för fotografering. Drygt 5 mil blir det innan jag är tillbaka i La Flotte, checkar ut, tar lunch och kör över bron till fastlandet. Nu tar jag den grönmarkerade cykelvägen mot Rochefort, som är målet för dagen. Det blir 12 mil denna torsdag, men det känns som hälften. Framme i Rochefort frågar jag turistbyrån efter billig och bra övernattning. Jag försöker om möjligt hitta mindre familjeägda ställen. Ett synligt och personligt ägande är alltid att föredra vad det än gäller, har åren i näringslivet lärt mig. Hotel Lafayette på Rue Madeleine visar sig vara av den sorten. Enkelt, rent och med trevligt bemötande från ägarna Maryline & Eric Lemaire.

Ile de Ré som i en turistbroschyr

Smala vägar som gjorda för cykling

De många sommarresidensen

Öns vinodlinar

Och ostronodlingarna

Seglarskola för öns barn

Strandade båtar i ebb

Fyren Phare les Baleines- halvvägs till Cabo di Sao Vicente

Maryline & Eric Lemaire drive Hotel Lafayette i Rochefort

Fredag 22 maj lämnar jag Poitou för Aquitaine, min sista region i Frankrike. Det blir ännu en solig cykeldag med måttliga vindar. Jag tar mig snabbt ner till Royan och sedan stora bilfärjan över floden Gironde till Pointe de Grave. Turerna är glesa och det blir någon timmas väntan plus överfart. Just här blåser det kraftigt. Jag träffar Fenny och Phil från New Zeeland, som Mc-luffar runt i Europa under ett par månader. Fenny är uppvuxen på Overflakkee i ”Old Zeeland”. När jag beklagar mig över motvinden då jag cyklade just där svarar hon ”The wind will always be against you in Zeeland”… Från de Grave trampar jag utmed vackra Route de les Lacs och de stora insjöarna nära kusten. Jag passerar Hourtin och Cancars, byar som lever på badturism. Vid Lacanau börjar det bli dags att hitta nattlogi men jag cyklar vidare ner mot bukten d´Arcachon och den kända udden Cap Ferret. Någon berättar för mig att det är Pingst och långhelg, att många franska familjer tar sig till just Arcachon och att det därför är fullt på hotellen. Det börjar bli sent och jag inser att jag står inför ett problem. Bestämmer mig för att söka mig till Arès på vikens inlandsida istället. Här har jag tur och får det sista rummet på det trevliga La Petite Auberge, som sedan fyra år drivs av Anne-Sophie Ogez och hennes man. Får ett av resans bästa rum, vilket kan behövas efter en lång dag med 16 mil vid styret.

Stora bilfärjan mellan Royan och Pointe de Grave

Färjeläget i Royan

Fenny & Phil, MC-bikers från New Zeeland

Blåsigt över Gironde

Anne-Sophie Ogez äger La Petite Auberge i Arès

Lördag 23 maj. Mulet väder hela dagen, men inget regn. Svalt och bra cykelväder när jag fortsätter utmed kusten rakt söderut. Det är väldigt vackert vid de stora insjöarna Cazaux och Biscarrosse. Känner mig nära Atlanten, tar in dofterna av tallskog på sandig mark. Lite samma känsla som utmed havet i Halland eller norra Skåne. Ett litet sågverk är i full gång på pingstaftonen och sprider doften av nysågat. Blommorna är de samma som i den svenska försommaren. Jag grips av plötslig hemlängtan, men inser snart att det bara är fyra veckor till jag återförenas med familjen. Nära veckans slutmål Mimizan pågår en Triathlon-tävling med över 2.000 deltagande cyklister, så jag hamnar i gott sällskap den sista sträckan. Når till min övernattning, tvättar kläder, äter middag, ser Måns Zelmerlöw vinna Eurovision och känner att söndagens vila kommer att vara berättigad.