Cykelvecka Nr.4 Zeeland- Flandern- Picardie- Haute Normandie
Mesdames et Messieurs. Just nu har jag söndagsvila i hamnstaden Le Havre vid Seines mynning, i Haute Normandie. Veckans 595 km sitter hårt i kroppen. Vädret har stundtals varit det värsta tänkbara för en amatörcyklist. Stormande motvind från morgon till kväll, åska med timslånga störtskurar. Dyngsur trampar jag mjölksyra i benen på låga växlar hela dagar och rör mig framåt 6-7 km per timma. Ibland går jag. Men jag upplever också soliga stunder då jag kan lätta på överdragsklädseln och lyfta blicken. Men mer om detta nedan.
Le Havre är en intressant stad, ”porten till Europa” som lokalbefolkningen (180.000) säger. Den förstördes nästa helt av bombningar 1944, men byggdes upp igen med hjälp av den nya betongtekniken. Centrala delen, där mycket ritats av Auguste Perret, har en mycket konsekvent arkitektur i en sympatisk skala. Står på Unescos världsarvslista sedan 2005. Jag försöker lokalisera arkitektens eget hem, som ska kunna ses i originalutförande- inklusive inredning. Lyckas inte- och turistbyrån håller stängt. Den brasilianske arkitekten Oscar Niemeyers kulturhus ”vulkanen”, invigt 1982, finns däremot att beskåda- men bara från utsidan. Stängt för renovering, likt vårt eget Nationalmuseum! För att få någon kultur denna dag tar jag mig till MuMa, Le Havres vackra konstmuseum nere vid hamnpiren. Öppet! Favoritimpressionisten Claude Monet (1840-1926) har vuxit upp i Le Havre och finns representerad med två verk. Raoul Dufy (1877-1953) likaså. Just nu har museet en intressant utställning med Lyonel Feininger (1871-1956). Han var en av konstnärerna i Bauhaus. Idel odödligheter alltså… Jag vandrar till Saluhallen och matmarknaden och får en god portion levande fransk kultur. Solen skiner, platsen sjuder av liv. Fransoserna röker, konverserar och gestikulerar vilt förstås, med baguetterna under armen. Vive la France!
Klassisk betongarkitektur i Le Havre
Oscar Niemeyers kulturhus Vulkanen
Claude Monet. Water Lilies 1904
Raoul Dufy. The beach and the pier in Le Havre 1926
Lyonel Feininger. Porte de ville 1943
Söndag i Le Havre
I Frankrike nu…
Sniglar, saluhallen Le Havre
Måndag 4 maj. Veckans första cykeldag blir den bästa. Startar från holländska Delft i bra morgontid. Har bestämt mig för att ta vägen över småöarna i Zeeland- Voorne, Overflakkee, Schouwen, Beveland och Walcheren. Det är uppehållsväder men vinden känns svår. Det blåser hårt över öppna sund och flacka öar, men framåt eftermiddagen lättar trycket och det blir soligt- nästan sommarvärme. Passerar Hollands Riviera och inser att här kryllar av folk under säsong. Så här års känns det vackert, men ödsligt tomt. Imponeras av de avancerade dammanläggningarna vid Grevelingenmeer. De håller emot havet. Jag når staden Vlissingen framåt kvällen och tar in på Hotel De Ruyter. Middag på en av krogarna vid strandpromenaden. Beställer in ugnsbakad laxfilé med sparris, pocherat ägg och hollandaisesås och en stor Heineken till det. Servitören kommer in med maten, men säger samtidigt- We will now take five minutes silence! Varför då frågar jag? We honor people who died, säger han och tystnar sedan. Här sitter jag orörlig och ser laxen kallna och ölen bli ljummen utan att fatta vad som hänt. Jag är ju avskuren från så mycket info under dessa dagar. Terrorattack? Efteråt återkommer servitören och förklarar att det handlar om de landsmän och kvinnor som dött under 2:a världskriget. Kommande dag är nämligen The Libertion Day, helgdag och festival. Är fortsatt hungrig och beställer ”a selection of Dusch cheeses” – jag är inte bara charkuteran utan ostoman också. Tror nog att det fanns minst en fransos med på tallriken.
Rätt utrustning för holländsk tävlingscyklist. Inbyggd airbag har han också…
Hollands Riviera
Sand i maskineriet
Fysiskt motstånd mot Nordsjön
A selection of premium Duch cheeses
Tisdag 5 maj är glädjen över… Är ensam på cykeldäck på färjan Visslingen- Breskens. Ser till en början okej ut, vädermässigt, med strax blir himlen kolsvart. Hinner precis få på regnskydden när ett ofantligt åskväder brakar lös. Och med det två timmar oavbrutet störtregnande. Når gränsen till Belgien kl 14:00. Strax efteråt upphör regnet, men vinden ökar och når stormstyrka, åtminstone för en amatörcyklist. Mitt beslut att ta mig genom Belgien utmed kusten går inte att ändra nu. Det är bara att kämpa på, men det går oändligt sakta i denna motvind. Når kusten vid Knokke Heist. Inte en människa är utomhus och själv kan jag knappast hålla mig upprätt längre. Plötsliga kastvindar gör det riskfyllt att cykla och jag tappar balansen och trillar i backen. Hjälmen tar emot asfalten. Därefter går jag fram till spökstaden Blankenberge, där jag söker nödhamn för natten.
Ensam på cykeldäck mellan Visslingen och Breskens
Ovädret tornar upp sig…
Folktomt i Knokke Heist
Onsdag 6 maj. Ingen ändring i väderläget. Stormen fortsätter och strax efter start kommer slagregnet tillbaka. Bestämmer mig för att jag oavsett måste nå slutet på den belgiska kustremsan vid staden De Panne och därefter vidare in i Frankrike innan kvällen. Det gör jag också. Strax innan gränsen passerar jag byn Zuydcootes. Här finns en militärkyrkogård för offren från två världskrig. Jag är i Flandern och inser att jag cyklar på blodbestänkt mark. Solen tränger igenom molnen och kyrkogården känns sakralt vacker, trots den djupt tragiska historien. Åtminstone när jag nu jämför med de normala franska kyrkogårdar jag kommer att se senare. Jag passerar gränsen till Frankrike vid Bray Dunes och når Dunkerque till slut- helt slut. Köper bröd, ost och vin och tar en kväll på rummet.
Krigskyrkogården i Zuydcootes
Normal katolsk kyrkogård på franska landsbygden
Storm i hamnbassängen i Dunkerque
Torsdag 7 maj. Bara halva veckan avklarad men tröttheten sitter hårt i kroppen. Beslutar mig för en Plan B om ovädret fortsätter. Det gör det! Vid Calais lämnar jag den yttre kusten och går parallellt ett snäpp längre in. Har ingen detaljerad karta över Picardie utan sätter GPS´en på Abbeville. Dit borde jag hinna denna dag. Det blir många timmar på fantastiskt vackra småvägar med höga kullar och djupa dalar. Bondbyarna avlöser varandra, bruket av jorden pågår intensivt. Det doftar fuktig vår från åkrar och ängar. Det är mycket vackert, trots fortsatt blåst och återkommande regnskurar. Jag börjar dock bli orolig för tiden och vet egentligen inte alls var jag är. Jag kommer fram till Furges, en mycket sliten stad där hopplösheten känns tydligt. Ingen (!!!) vill prata engelska, inte ens ungdomar jag möter. Det är drygt 5 mil kvar till Abbeville, ser jag på vägskyltarna och klockan närmar sig halv sju. Något hotell eller härbärge är inte synligt. Jag går in på en bar som verkar övergiven men öppen. Mannen vid disken, ägaren visar det sig, skrattar när jag frågar om här finns någonstans att övernatta. I fix for you- have friends, säger han och börjar ringa runt. Tre samtal utan resultat, men många svordomar och ivrigt gestikulerande. Jag börjar bli otålig, inser det hopplösa och nästan komiska i situationen och tackar för hjälpen. No, wait, wait- I fix! På fjärde samtalet får han napp och frågar mig över axeln. What type woman you like- blonde or black? Jag inser här att vi gått helt vilse i konversationen, tackar för mig, tänder lyset på cykeln, tar på reflexvästen och börjar trampa mot Abbeville. Borde vara framme runt 23:00. Efter halva sträckan når jag byn Hesdin och ser en till hälften tänd rosa neonskylt med ordet HOTEL. Här finns plats och jag checkar in för resans hittills mest sunkiga logi. Men lakanen är rena och maten, Coq au vin och ett glas Bordeaux, känns himmelsk.
Franska kossor i otaliga byar
Vackert förfall finns det gott om
Det finns avskilda cykelvägar i Normandie…
…men oftast får du samsas med bilister
Fredag 8 maj. Vädertanten indikerar att allt ska bli bättre och jag bestämmer mig för att återvända till kusten. Cyklar nu via Abbeville till St. Valery och sedan kustvägen ner till den lite större hamnstaden Dieppe. Eftersom det är fredag kväll bokar jag rum i förväg. Vädret är omväxlande. Vid lunchtid når jag byn Ault som ligger långt ner från 925:an. Det blir veckans bästa stund. Liten vacker by med höga vita klippor och ett lugnt grå-turkost hav. Här tankar jag energi en stund. Några gubbar sitter på en bänk och kommenterar min utrustning. Vill sedan känna på tyngden, skrattar och skakar på sina huvuden. Merde quel idiot! På kvällen intar jag resans första Moules Frites…
Ault- vita klippor, lugnt hav
Resans första Moules Frites- en fredag i Dieppe
Vackert sliten interiör på hotel Windsor, Dieppe
Lördag 9 maj blir en påfrestande lång cykeldag igen. Mitt sikte är inställt på Le Havre för tvätt, söndagsvila och bloggskrivande. Går ut tidigt. Först kustvägen från Dieppe till Fécamp ”Route de la Mer”. Serpentinvägar, lika mycket nerför som uppför, även om fördelningen känns annorlunda i kroppen… Jag cyklar nära havet. Det är vackert som på vykort, men det har börjat blåsa upp igen. Efter Fécamp ställer jag siktet ”inomskärs” mot Montivilliers och därefter Le Havre. Trots tidig start kommer jag fram först 19:30. Lång dag, låga växlar, låg snittfart. Mycket trött nu och i stort behov av en vilodag.
EFTER 4 VECKOR, TOTALT 249 MIL. 12.450 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER
Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.
https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser
Nästa blogginlägg planeras till söndag den 17 maj.
Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD