I tisdags kl 12:00 passerade jag den spanska gränsen vid Irun, efter 165 mil utmed Frankrikes långa kust. Redan samma eftermiddag fick jag en kraftig föraning om vad den spanska delen av min resa kommer att innebära rent fysiskt. Helt enligt förväntningarna, men likväl svårt att föreställa sig konkret på förhand. När jag idag vilar ben och rygg i kuststaden Gijon, i provinsen Asturias, har jag fem dagars erfarenhet av cykling i Pyrenéerna. En av mina tidigare arbetskollegor berättade en gång att hennes träning på gymmet kunde innebära en timmas cykling i uppförsbacke. Strunt, tänkte jag, det kan knappast vara en realistisk övning. Nu vet jag bättre… Jag har cyklat i 8%-igt uppförslut 7-8 km i sträck, i flödande sol. Benen krampar, ryggen värker. Den svarta hjälmen fungerar som solfångare och sprider värmeenergin neråt. Svetten rinner i ögonen och vattenförrådet tar snabbt slut. Det är extremt tufft att hålla tempot uppe i denna terräng, men jag har likväl gjort 65 mil denna vecka. Trots en halv dags kulturkonsumtion i Bilbao. Jag håller mig till planen fullt ut och ser fram emot ännu en vecka på samma tema. Viva España!
Det kan luta uppåt i 8%…
… eller neråt i 10%
Gatukontoret I Zarautz kunde inte bestämma sig
”Eviva España” hette Vresiga Snylthammars svenska superhit med 11 veckor på Svensktoppen sommaren 1973. Jag minns den väl och plockar fram den ur huvudet vid gränsen. Minns också den ilska och förödande kritik som Sylvia fick utstå från musikvänstern. Hur kunde hon hylla ett land som styrdes av en fascistisk militärjunta? Totalt politiskt inkorrekt. Minns att jag höll med kritikerna, trots att Sylvia var så snygg. Några år tidigare hade jag kört fyra mil på moped en kväll för att höra, eller kanske snarare se henne. 1975 släppte Hoola Bandoola låten ”Juanita”, en slags hyllning till rebellerna under spanska inbördeskriget. Den minns jag också! Bra text, bra musik, bra sång. Och 110% PK. Lite väl mycket våldsromantik kan jag tycka idag, när jag plockar fram texten ur mitt inre. Det tyckte jag inte då!
Jag har tyvärr bara varit på två live-konserter under mina sju cykelveckor. I Holland och i Småland. Torsdagen 16 april trampar jag sträckan Oskarshamn- Kalmar. Kallt och blåsigt men uppehåll. Ända till strax före Kalmar då ett enormt skyfall kommer från ingenstans. I hotellets reception sitter en affisch. Mikael Wiehe, Plura Jonsson och Ebba Forsberg spelar på Kalmarsalen samma kväll. Jag lyckas få biljett och kvällen ger full kompensation för kyla och regn. Efteråt kränger artisten Wiehe CD-skivor i foajén. Vilken supersäljare han är den gamle socialisten – knappast tänkbart 1975…
Mikael Wiehe kränger sina CD-skivor i Kalmarsalen
Måndag 25 maj. Det är annandag Pingst, men om fransmännen ägnar sig åt hänryckning så gör de det inte offentligt. Det är väldigt lugnt på vägar och i byar och den tunga trafiken står helt stilla i helgen. Vädret är dåligt, helmulet och duggregn, men det passar mig då jag bestämmer mig för att cykla långt med utsövda ben. Startar från Mimizan och siktar på Bayonne. Passerar St. Julien, Lit et Mix och Steignosse. Det rullar på bra i lagom takt. De lite större badorterna Hossegor och Capbreton är sömniga. Jag når fram till skinkans huvudstad Bayonne vid fyra-tiden och bestämmer mig för att fortsätta till Biarritz, en stad jag alltid velat besöka. Jag tar mig till Centre Ville och strandpromenaden, som ligger nästan helt öde i regnet. Biarritz är en rik stad som kontrasterar mot mycket annat. Jag kollar hotellpriserna och baxnar. € 180 för ett enkelrum- € 200 med havsutsikt… Inte alls i linje med min budget så jag fortsätter leta trots att det börjar bli sent. Hittar till sist, av en ren slump, det lilla privatägda Hotel Barnetche. Ägaren Helena Gachen ger mig ett bra pris och rekommenderar dessutom några lämpliga matställen för kvällen. Jag vill pröva foie gras sista kvällen i Frankrike. Jag gör det på restaurang Chez Ospi. Ja, jag vet att just gåslever produceras med grymma metoder, men för att citera Bertolt Brecht ”Först kommer käket, sen kommer moralen”.
En gammal fin skönhet rostar ikapp med plåttaket
Och här har naturen redan tagit över
Strandpromenaden i Biarritz ligger öde i regnet
Le Phare i Biarritz på avstånd
Vackert kvällsljus över havet
Frukostmatsalen på trevliga Hotel Barnetche
Ägaren Helena Gachen ger bra pris och tipsar restaurang
Gåslever och Bayonneskinka- traktens specialiteter
En stor portion gåslever på krogen Chez Ospi
Tisdag 26 maj. Jag börjar dagen med att se på modern arkitektur i Biarritz med omnejd. Först Médiathèque Biarritz av HPL Architectes (2009). Därefter det flerfaldigt belönade Oceanmuseet, Cité de l´Océan ritat av Steven Holl Architects (2011). Med detta i ryggen avverkar jag den sista delen av Frankrike, via Guéthary och St Jean de Luz. Redan vid lunchtid passerar jag gränsen till Spanien vid Irun. Nytt land innebär nya trafikregler och jag famlar mig fram för att knäcka systemet med skyltar, anvisningar och annat. Jag har först svårt att förstå vad som gäller och om min franska är knackig så är min spanska helt obefintlig. Här pratar människor gärna med mig, men ingen pratar engelska. Så mycket förstår jag som att cykelvägar har ljusrosa asfalt. Jag tar mig via Errenteria och vidare till San Sebastian. Här hittar jag ett ”Oficina de Tourismo” och får lite praktiska råd på vägen. Turist-kvinnan föreslår att jag ska ta mig till kuststaden Orio, dit det bara är 16 km. Hon till och med hjälper mig att boka ett rum för natten, på ett hotell vid stranden. De två timmar som följer blir en tuff start på resan genom (över) Pyrenéerna. 7-8 km rätt upp på slingrande vägar i regn, lutningen är 8% säger en skylt. Tack det märks. Det känns som den uppförsbacken aldrig ska ta slut. Väl uppe på toppen cyklar jag inne i regnmolnen, som om min rörelse utlöser regnet. Sedan bär det av nerför. Men jag vågar inte släppa på för hårt eftersom vägbanan är blöt och kurvorna tighta. När jag äntligen når den lilla staden Orio är jag mycket trött. Jag checkar in, svidar om och går ner i hotellbaren för att få något i magen. Kvinnan i baren förstår först inte vad jag vill, men när jag markerar kniv och gaffel med händerna och tar mig för magen skiner hon upp. Hon visar mig en trappa ner, men där finns bara ett gym. Hon tyckte väl jag behövde träna magmusklerna. När jag kommer upp igen säger hon det enda engelska ord hon kan CLOSED… Jag går ut på den lilla gatan som ligger öde. Sanden yr omkring- det känns lite som i en västernfilm från Mexiko. Jag ser en upplyst liten bodega och går in. Man spelar musik av en spansk sångare med mycket smärta i rösten. På hög volym. Här förstår man teckenspråket bättre och jag beställer ett glas vino rosso till att börja med. När servitrisen kommer in med ett glas rosé inser jag att rödvin heter tinto. Matsedel finns bara på spanska. Jag pekar på en rätt och frågar vad det är. Servitrisen tar sig på sidan ovanför midjan och säger + chips. Det visar sig vara revben från lamm och till det stora, mjuka potatischips. Ingen citron, ingen grönsak, inget salt eller peppar på bordet. Det är inte Frankrike, precis.
Médiathèque Biarritz
Cité de l´Océan
En udda cykelställning i Capbreton
Glad att här finns ett stängsel
Jag cyklar i regnmolnen mot Orio
Utsikt från toppen kan vara en skön belöning
Den ”nya” keramikfabriken i spanska Orio grönskar
Lammracks och chips- första måltiden i Baskien
Onsdag 27 maj. Försöker tänka taktiskt nu. Jag vill till Bilbao så snabbt som möjligt. En av resans tänkta höjdpunkter är Frank Gehrys Guggenheimmuseum. För konstens skull, men framför allt för arkitekturens. Om jag tar mig dit idag kan jag sedan offra en halv cykeldag på museet. Det blir 11 mil innan jag är framme. Sträckan Orio- Zarautz har 7% lutning i 3 km och lika brant nerför. Vädret är bra. Utsikten över hav, stränder, berg och lummiga dalar är bedövande vacker. Jag släpper på för fullt i nerförsbackarna, 50 km/tim och hoppas att bromsar och framdäck ska hålla. Annars är det Goodbye! I Zarautz (ska vara minst två läspljud här) går ett långt stensatt cykel- och gångstråk utmed havet. Därefter bär det uppåt igen. Jag väljer en större nationell väg nu för att spara tid. Den går i serpentiner och genom tunnlar i vissa partier. Jag är framme i Bilbao kl 18:30 och ser museets kända profil på långt håll. Jag söker upp turistbyrån, får information om museet och lite annat. Jag får också en lista på 30-40 ställen för övernattning. Från 5-stjärniga hotell till enklare kryp in. Jag börjar ringa från mitten och talar nog med ett 20-tal receptionister. “No, señor completos” Får veta att mässan Ferro-Forma pågår i stan och att allt är uthyrt. Det ser mörkt ut och klockan är nu 19. Tills sist får jag napp hos Pensión Medéz i gamla stan. Kvinnan i telefon pratar bra engelska och vi avtalar att hon stannar kvar till 19:30. Jag når adressen kvart över men porten är låst och pensionatet ligger fyra trappor upp. Jag ringer samma nummer, men nu svarar en man som högt och tydligt säger ”No Inglés- sólo español” sedan lägger han på. Jag ringer upp igen och försöker förklara, men får bara samma svar. Vid tredje försöket svarar han inte ens. Det känns hopplöst och jag ser framför mig att försöka halvsova mig genom natten på en parkbänk. Det kunde varit värre, det regnar ju i alla fall inte. Plötsligt dyker en man upp i porten. Han är holländare och bor på pensionatet. Han släpper in mig i det vackert slitna gamla trapphuset och tar mig vidare till våning fyra där han översätter på bra spanska. Pensionatet är extremt slitet, rummet saknar belysning och luktar starkt av mögel. Men jag är lycklig. Bär in min utrustning, tar två öl och en pizza-slice stående på första bästa bar på gatan. Kastar mig sedan i den knakande bingen och somnar innan huvudet når den mögliga kudden.
Obeskrivligt vackra vyer på vägen mot Bilbao
En cykeltillåten tunnel genom berget sparar på krafterna
Frank Gehrys Guggenheim från infarten mot Centre Ville
Vackert slitet trapphus på Pensión Mendéz
Torsdag 28 maj. Börjar dagen med en ”tapas-frukost” på en bar i Bilbaos gamla stad. Medan jag väntar på att Guggeheim ska öppna köper jag detaljerade kartor över min kommande spanska rutt. Är först i kön när museet slår upp portarna. Jag vill ha gott om tid att titta på byggnaden och konsten. Har sett Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum i New York från 1937 och Frank Gehrys Walt Disney Concert Hall i Los Angeles, men den här byggnaden tar priset. Som en arkitekturens och konstens katedral. Museet visar två utställningar parallellt. Av fransyskan Niki de Saint Phalle (1930-2002) och amerikanen Richard Serra (1939-). Sammantaget en kulturupplevelse som jag sent kommer att glömma. Den kicken kan behövas för eftermiddagen blir ganska tung. Efter nästan 8 mil med mycket uppför och nerför når jag fram till Laredo. Går i dusch och skriver logg. Därefter en promenad på den långa vackra stranden och en enkel måltid i hotellbaren. Denna dag spränger jag 400-milsvallen. 2/3 av resan är nu avklarad.
Tapas-frukost på café i Bilbao
Guggenheim med Jeff Koons skulptur ”Puppy”
Exteriört
Interiört
Niki de Saint Phalles dansande kvinnor…
… och hennes ”Skull Meditation Room”
Richard Serras installation i kortén
En annan typ av kultur- Athletic Club Bilbao
Jag har lärt mig att cykla röda nationella vägar i Spanien
Fredag 29 maj. I Laredo träffar jag ett gäng pilgrimer som vandrar ”Camino de Santiago.” Bland andra de danska damerna Pia och Inge från Odense och Aalborg som vandrar med 12 kg i ryggsäckarna från Irun till Santiago de Compostela- en sträcka på 80-90 mil. De skulle ta båten över det lilla sundet från Laredo till Santoña (ca 200 m). Jag hakar på en stund, mest för att få prata skandinaviska. Senare under veckan kommer jag att träffa många vandrare. De blir fler och fler ju längre utmed kusten jag kommer. Jag cyklar slingriga kustvägar, via Astellero till Santander. Därefter tar jag vägen över Torrelavega till San Vicente där jag söker logi för natten. Konstaterar att staden har samma namn som resans slutmål. Det känns som ett tecken nu när bara 1/3 av sträckan återstår. Jag tar in på ett billigt hotell och går till ett välbesökt café. Får en enkel måltid omringad av lokalbefolkningen som pratar intensivt med varandra och med mig, trots att jag fattar nada. Två äldre damer verkar vara de som bestämmer. Ingen cafégäst går förbi utan att prata med dem.
Tidigt morgonljus över stranden i Laredo
Pia från Odense och Inge från Aalborg på pilgrimsvandring
Pilgrimsbåden 200 m från Laredo till Santona
Det står € 2,50 på skylten men den här mannen håller upp 5 fingrar och pekar på allt mitt bagage. Vi enas om € 3,50
Karl från München cyklar Camino de Santiago
Gammal skyltning på Caminon…
… och ny, EU-anpassad
Två mäktiga damer ”bestämmos” på café i San Vicente
Lördag 30 maj. Nu spänner jag bågen extra hårt och bokar rum i den lite större kuststaden Gijon i provinsen Asturias. Det är en lång sträcka och dessutom mycket kuperad, förstår jag av kartan. Jag bestämmer mig för att inte gå i några backar oavsett hur trött jag är. Jag tillåter mig däremot att stanna och dricka vatten, annars lär jag inte orka. Vid Ribadesella stannar jag och fyller på vattenflaskorna och någonstans där missar jag en vägskylt. 7 km senare upptäcker jag att jag är på villovägar. Några ”smitövervägar” finns inte i den här terrängen så det blir bara att cykla tillbaka, göra om & göra rätt. Jag håller dock min målsättning och når Gijon efter 15 mil. När det är som tyngst framkallar jag Stones låt ”start me up and I´ll never stop”. Den triggar mig att fortsätta. Snitthastigheten, inklusive vilo-pausar blir 14,2 km/tim vilket jag är mycket nöjd med under de förutsättningar som råder. Nu vet jag var min gräns går och ser att det finns hopp om den fortsatta resan över Pyrenéerna.
Snart söndagsvila i Gijon efter 15 lördagsmil
Lördagseftermiddag i Gijon…
… och lördagskväll
Har tvättid varje lördagskväll
EFTER 7 VECKOR, TOTALT 428 MIL. 21.400 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER
Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.
https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser
Nästa blogginlägg är planerat till söndagen 7 juni. Då hoppas jag vara framme vid pilgrimsmålet Santiago de Compostela.
Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD
Det har varit en utmärkt vecka på cykeln med 735 km avverkade. Med ny energi har jag hämtat hem tappet från min Paris time-out och ligger nu återigen helt i fas med tidplanen. Jag vilar just nu benen i den lilla franska staden Mimizan, på Atlantkusten. Har maximalt tre cykeldagar kvar till spanska gränsen. Det är pingst här och ledigt imorgon. Många franska familjer drar till kusten och dessutom pågår just nu Triathlon Mimizan med över 2.000 cyklister. Hotellen är fullbokade sedan länge, men jag lyckades hitta enkel och bra logi några km utanför ”centre ville” och ”la plage”. Har just spisat middag. En märklig men franskt välsmakande blandning av halstrad kummel, purjolöksgratäng, oliver, morotspuré, chorizo och gnocchi. Kan konstatera att jag bara ätit en dålig måltid under mina franska dagar. Gissa var? På Mc Donalds, i en paniksituation en sen kväll då jag annars skulle blivit utan middag. Smakade inte alls som i Sverige!
Triathlon i Mimizan med 2.000 cyklister på vägarna
Halstrad kummel med chorizo och gnocchi
Fransk gåslever måste jag hinna smaka innan jag lämnar landet
Veckans väder har varit omväxlande. Två dagars helregn, två helmulna och två med strålande solsken. Jag har svårt att förstå mig på de franska väderprognoserna. En välskräddad meteorolog skiner i kapp med tio glödande solar över hela Frankrike. Jag uppfattar ord som ”ciel bleu et des températures 20 et 25 degrés”. Bon Voyage- tänker jag, laddar med solskydd och lägger regnskydden längst ner i väskan. Vad händer? Jag både startar och avslutar i ösregn! När skydden av gore tex inte längre står emot och jag är blöt inpå skinnet håller jag humöret uppe genom att tänka på mitt favoritband från 70-talet, Hoola Bandoola och deras Vem kan man lita på?
Jag har ingen musik med mig, men tänker på musik som minnesbärare. Går igenom den musik som varit viktig för mig i livets olika faser. Från mina äldre syskons ”brylkräms-låtar” med Elvis, Tommy Steele, Ricky Nelson och alla de andra 50-tals ikonerna vars låtar jag överhörde, i dubbel bemärkelse. Till mina egna tonårsfavoriter Beatles, Stones och The Who. Minns mina gitarrdrömmar till The Ventures, Chuck Berry, Jojje Wadenius och Janne Schaffer. Gymnasieårens Creedence, Simon & Garfunkel, Mamas & Papas och Pink Floyd. Från de politiska åren med Bob Dylan, Hoola Bandoola (som sagt) och Nationalteatern till vuxenlivets Mozart, Vivaldi, Chopin och Erik Satie. Två album som väcker vackra minnen och en stark känsla av lycka är Cornelis personliga tolkning av den chilenske sågaren Victor Jaras texter och pianisten Keith Jarretts Köln Concert. Sådana tankar och känslor kan jag odla under en lång stund på väg D733 mellan Rochefort och Royan. Tills jag blir avbruten av en av tusen rondeller och ett akut vägval.
Heroes of our time… På tal om musik (som man för övrigt inte kan tävla i) och gårdagens svenska seger i Eurovision. Det var fascinerande att ta del av spektaklet i franska TV2. Två kommentatorer pratade sönder hela evenemanget, tjattrade oavbrutet i tre timmar, ibland till och med under låtarna. Vid omröstningen skrattade de särskilt rått åt Les Scandinaves- som alltid röstar på varandra… Precis vad vi i Sverige säger om länderna i östra Europa. Monsieur Zelmerlöw segrade i alla fall rättvist, avslutade det franska TV-teamet sändningen med, trots att det franska obegripliga bidraget bara fick ynka 4 poäng…
Kroppen svarar bra på min aktivitet. Jag har inte längre ont där bak och benen utför det arbete de ska utan för stor utmattning. Jag har en skadad menisk som gör sig påmind ibland och jag blir lite stel i rygg och axlar efter de längre dagsetapperna, men inget att orda om. Trots att jag äter och dricker gott har jag förlorat några enstaka kilon på kroppen. Det kan jag också leva med.
Knoppen har lättat betydligt mer. Mötet med mig själv känns givande så här långt, konstaterar jag narcissistiskt. Har en inre agenda som jag försöker följa så disciplinerat som möjligt, tänker i olika boxar och helst utanför dem. Jag går igenom olika skeenden i livet och minns enstaka händelser, upprättar bokslut, mappar in det viktigaste och trycker delete på det oviktiga. När den inre papperskorgen blir full är det bara att tömma. Bilden av en önskad framtid börjar formas men det återstår ännu fyra veckor för det finstilta.
Veckans trafik. Jag har cyklat både större och mindre vägar denna vecka, liksom tidigare veckor. Försöker varva för att hålla en balanserad rytm. Ibland rena naturupplevelser på gröna prickade cykelvägar, som också finns här i Frankrike. Ibland väljer jag transportsträckor på de större. Blev stoppad av Gendarmeriet i går. Inte för att jag gjort något fel denna gång (de skulle bara veta…). Man hade fartkontroll och konstaterade i förbigående att jag körde 21 km/ tim. Officeren ville bara varna för att den väg jag cyklade på är hårt trafikerad och väldigt olycksdrabbad. Schysst av honom. Jag passade på att fråga hur franska polissystemet är uppbyggt och fick veta att trafiken sköts av ”La Gendarmerie”, som sorterar under den franska militären. Polisväsendet har en statlig gren ”La Police Nationale” och en lokal ”La Police Municipale”. Båda finns ofta på samma ort, i helt åtskilda byggnader och med skilda organisationer. Det är det enklare och effektivare i Sverige, där Bengen sköter hela alltet!
Gröna cykelvägar utmed kusten, ibland sandiga
Skyltningen fungerar studtals
I städer och byar kan den vara extremt tydlig
Gendarmeriet inom militären övervakar trafiken
Police Nationale vid sidan av Police Municipale
Måndag 18 maj. Veckan startar med en dag i regn och kyla, med få och korta stunder av uppehåll. Mitt mål är att ta mig fram på rakast möjliga väg mellan storstäderna Rennes och Nantes. Sträckan på Autorouten är knappt 11 mil. De avsides plockepinn-vägar där jag tillåts cykla visar sig vara betydligt längre. Det blev inalles 15 mil genom mängder av levande små byar; Laillé, Bain de Bretagne, Grand Fougeray, Derval, Nozay, Treillièrs osv. Varje by har sitt eget borgmästeri och eget Hotel de Ville med inskriptionen ”frihet- jämlikhet- broderskap”. Några kommunsammanslagningar verkar inte stå på den politiska dagordningen i Frankrike. Ingen by är heller för liten för en egen stenkyrka. Jag kommer fram till Nantes sen kväll, genomblöt, iskall och mycket trött.
Ett borgmästeri med ett Hotel de Ville i snart sagt varje by…
…och egen stenkyrka förstås
Tisdag 19 maj. Copy paste på måndagens väderlek. Jag startar tidigt och försöker ta mig ur Nantes i rätt riktning och på tillåtna vägar. Måste först och främst över floden Loire, som rinner bred genom staden. Alla vägar jag prövar slutar med en förbudsskylt utan vidare hänvisning och min detaljerade karta har tagit slut just mitt i Nantes. Beslutar mig för att återvända till centrum, hittar en bokhandel där jag köper detaljerade kartor för resten av min franska resa. Nu går det bättre och jag tar mig ur staden via förorten Le Sorinières. Tänkte mig hinna till Le Roche sur Yon denna dag, för att sedan ta mig ut till kusten igen. Regnet öser ner under eftermiddagen och jag tappar tempo. Vackra, poetiska ortnamn som Rocheserviere och Le Poirè sur Vie lättar upp humöret, men jag bestämmer mig ändå för att ta den förbjudna Autorouten den sista milen till Le Roche. Måste spara tid och ork. Cyklar 40 minuter i en ständig kör av signalhorn men klarar mig från Gendarmen. Hittar första bästa hotell och tar kväll. Skabbigt rum, men trevlig receptionist. Priset inkluderar både middag och frukost så den saken blev ordnad på ett enkelt sätt. Hamnar bredvid en säljare av automatiserad produktionsutrustning med hela Europa som arbetsfält. Han har varit i Sverige och påstår att vi har en riktigt tråkig amerikansk matkultur. Har du prövat raggmunk med fläsk skulle jag vilja fråga, men så långt räcker inte min franska just denna kväll. Och ingen annan kväll heller för den delen!
Floden Loire flyter bred genom staden Nantes
Onsdag 20 maj. Denna dag är planen att jag ska hinna till Kerstis och min franska favoritö Ile de Ré på Atlantkusten utanför La Rochelle. Det är långt dit men vädret ser mer lovande ut trots regn till en början. Jag tar de större vägarna via Luçon och Moreilles och därefter den mindre D10 ner mot målet. Jag måste ta mig igenom La Rochelle för att komma över bron till den långsmala ön. Har turen att träffa en cyklande kvinna som pratar bra engelska. Hon anvisar tillåtna vägar och framåt sen eftermiddag når jag den långa bron med avskild cykelbana. Solen börjar skina precis när jag landar på ön och det ser ut att bli en fin kväll. Jag tar mig till orten La Flotte och hittar Hotel Le Français där Kersti och jag bodde en natt i juli 2006. Råkar dessutom få samma rum som den gången. Äter middag på Le St. Georges, grillad sesampanerad tonfisk och wokade grönsaker. Halvasiatiskt på franskt vis. En halva vit Bordeaux därtill. Jag hamnar bredvid ett engelskt par, Lyn & Alan och blir lycklig över att kunna kommunicera med någon. Det visar sig att Alan är cykelfreak med många exemplar i garaget där hemma. Samtalsämnet för stunden är därmed givet.
Den svängda bron över favoritön till Ile de Ré
Bron har avskild cykelväg
Hotell i repris i La Flotte
Hamnbassängen i kvällsljus
Sesampanérad tonfisk och wokade grönsaker
Alan Dean & Lyn Taylor trevliga samtalspartners
Torsdag 21 maj bjuder på solsken från morgon till kväll och blir resans hittills bästa cykeldag. Jag låter mina fyra cylkelväskor vara kvar på rummet och tar mig tidigt runt den vackra ön upp till spetsen och fyren Phare Les Baleines, som jag i sinnevärlden sett som halvvägs till fyren i Sagres. Det är underbart att cykla utan packning och jag håller jämn och bra fart endast med upphåll för fotografering. Drygt 5 mil blir det innan jag är tillbaka i La Flotte, checkar ut, tar lunch och kör över bron till fastlandet. Nu tar jag den grönmarkerade cykelvägen mot Rochefort, som är målet för dagen. Det blir 12 mil denna torsdag, men det känns som hälften. Framme i Rochefort frågar jag turistbyrån efter billig och bra övernattning. Jag försöker om möjligt hitta mindre familjeägda ställen. Ett synligt och personligt ägande är alltid att föredra vad det än gäller, har åren i näringslivet lärt mig. Hotel Lafayette på Rue Madeleine visar sig vara av den sorten. Enkelt, rent och med trevligt bemötande från ägarna Maryline & Eric Lemaire.
Ile de Ré som i en turistbroschyr
Smala vägar som gjorda för cykling
De många sommarresidensen
Öns vinodlinar
Och ostronodlingarna
Seglarskola för öns barn
Strandade båtar i ebb
Fyren Phare les Baleines- halvvägs till Cabo di Sao Vicente
Maryline & Eric Lemaire drive Hotel Lafayette i Rochefort
Fredag 22 maj lämnar jag Poitou för Aquitaine, min sista region i Frankrike. Det blir ännu en solig cykeldag med måttliga vindar. Jag tar mig snabbt ner till Royan och sedan stora bilfärjan över floden Gironde till Pointe de Grave. Turerna är glesa och det blir någon timmas väntan plus överfart. Just här blåser det kraftigt. Jag träffar Fenny och Phil från New Zeeland, som Mc-luffar runt i Europa under ett par månader. Fenny är uppvuxen på Overflakkee i ”Old Zeeland”. När jag beklagar mig över motvinden då jag cyklade just där svarar hon ”The wind will always be against you in Zeeland”… Från de Grave trampar jag utmed vackra Route de les Lacs och de stora insjöarna nära kusten. Jag passerar Hourtin och Cancars, byar som lever på badturism. Vid Lacanau börjar det bli dags att hitta nattlogi men jag cyklar vidare ner mot bukten d´Arcachon och den kända udden Cap Ferret. Någon berättar för mig att det är Pingst och långhelg, att många franska familjer tar sig till just Arcachon och att det därför är fullt på hotellen. Det börjar bli sent och jag inser att jag står inför ett problem. Bestämmer mig för att söka mig till Arès på vikens inlandsida istället. Här har jag tur och får det sista rummet på det trevliga La Petite Auberge, som sedan fyra år drivs av Anne-Sophie Ogez och hennes man. Får ett av resans bästa rum, vilket kan behövas efter en lång dag med 16 mil vid styret.
Stora bilfärjan mellan Royan och Pointe de Grave
Färjeläget i Royan
Fenny & Phil, MC-bikers från New Zeeland
Blåsigt över Gironde
Anne-Sophie Ogez äger La Petite Auberge i Arès
Lördag 23 maj. Mulet väder hela dagen, men inget regn. Svalt och bra cykelväder när jag fortsätter utmed kusten rakt söderut. Det är väldigt vackert vid de stora insjöarna Cazaux och Biscarrosse. Känner mig nära Atlanten, tar in dofterna av tallskog på sandig mark. Lite samma känsla som utmed havet i Halland eller norra Skåne. Ett litet sågverk är i full gång på pingstaftonen och sprider doften av nysågat. Blommorna är de samma som i den svenska försommaren. Jag grips av plötslig hemlängtan, men inser snart att det bara är fyra veckor till jag återförenas med familjen. Nära veckans slutmål Mimizan pågår en Triathlon-tävling med över 2.000 deltagande cyklister, så jag hamnar i gott sällskap den sista sträckan. Når till min övernattning, tvättar kläder, äter middag, ser Måns Zelmerlöw vinna Eurovision och känner att söndagens vila kommer att vara berättigad.
Stunder av sol vid Atlantkusten
Stränder vid Arcachon-viken
Tallskog och murgröna
Grön el
Här doftar det nysågat virke på pingstafton
Blomsteräng som i försommar-Sverige
Vallmon i blom
EFTER 6 VECKOR, TOTALT 363 MIL. 18.150 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER
Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.
https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser
Nästa blogginlägg hoppas jag kunna publicera söndagen 31 maj- från någon plats i spanska Pyreneerna.
Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD
Avståndsmässigt blir den gångna veckan inget att skriva hem till morsan om… Drygt 40 mil bara, men snittet per dag är okej. Jag bestämmer mig nämligen för en kort paus mellan expeditionens första och andra halvlek. Ställer cykeln i Rennes, Bretagne och tar tåget till Paris över fredag-lördag. Där möter Kersti upp från Stockholm. Jag bryter alltså min isolering för två dagar i Europas huvudstad, tillsammans med kvinnan i mitt liv. Vi hinner med ett antal kulturevents, äter och dricker gott och pratar mycket med varandra. Jag tankar närhet och energi för andra halvlek. Jag vet- jag ligger just nu 10 mil back som måste tas igen under resten av resan. Men det är det absolut värt- jag får cykla på söndagar om så behövs.
Kulturen i Paris… Musée Les Arts Décoratifs är ett vackert och innehållsrikt museum med en imponerande samling dekorativ konst och konsthantverk. Just nu dessutom en modeuställning om knappar liksom en jättelik exposé över den italienske konstnären, formgivaren och entreprenören Piero Fornasetti (1913-1988).
En fascinerande samling modeknappar- 900 olika
Piero Fornasettis enorma produktion visas på museet
Vad sägs om en tuftad Fornasettimatta där hemma…
…eller en dekorerad cykel för finsmakare?
Musée d´Orsay har en fullödig samling impressionistisk konst, alltid lika intressant att beskåda. Just nu har museet också en stor utställning med verk av målaren och skulptören Pierre Bonnard (1867-1947).
Edgar Degas fantastiska skulptur på Musée d´Orsay
och en stor utställning med verk av Pierre Bonnard
Vi besöker förstås också Centre Beaubourg (eller Centre Pompidou efter f.d. presidenten). Paris moderna museum har just nu en utställningen om arkitekternas arkitekt, Le Corbusier (Charles-Edouard Jeanneret 1887-1965). Museet visar ett brett spektra av Le Corbusiers arkitektur, skulpturer och målningar. Själv visste jag inte att han varit så produktiv som målare under så lång tid.
Centre Beaubourg med utställning om Le Corbusier
Le Corbusier som arkitekt, skulptör och målare
Maten i Paris… Det blev mycket skaldjur, så klart. Ostron och champagne på krogen Le Procope, med anor från 1686, var en av flera kulinariska upplevelser under tre Pariskvällar.
Ostron & Champagne med Kersti på Le Procope
Churchill lär ha sagt om Tysklands invasion av Frankrike ”Ett land med 300 sorters ostar kan aldrig besegras”
Fransk TV står på under kvällarna medan jag packar upp och om, fixar med utrustningen, skriver logg och planerar nästkommande dag. Jag förstår tyvärr inte mycket franska och allt utländskt är för säkerhets skull dubbat. Därför kan ingen här engelska. Parlez-Vous anglais? Svaret ”a little” ska tas bokstavligt. Lyssnar jag uppmärksamt förstår jag grovt innehåll och prioriteringar i fransk TV. Marine Le Pen och Nationella Fronten får stort utrymme denna vecka efter att hon uteslutit sin far Jean-Marie ur partiet. Hon syns och hörs i vart och vartannat inslag. Veckans största händelse tycks ändå vara att president Françoise Hollande varit på Kuba, skakat hand med Fidel Castro och uttalat sig berömmande om den kubanska revolutionen. Då tog det hus i La République. Hollande står där välskräddad, Fidel tar emot i gråa mysbyxor och svart Adidas-jacka. Samma approach och inställning till kläder som Ingvar Kamprad, innan denne blev metrosexuell hipster! Det blev parlamentsdebatt om saken, med efterföljande studiosamtal där 5-6 experter från olika politiska läger diskuterar frågan i timmar. Eftersom jag är kroniskt möbelskadad observerar jag i förbigående att den franska TV-studion är möblerad med ett stort antal stolar från danska HAY. Här behövs tydligen ingen fransk kulturdubbning…
Frankrikes president Françoise Hollande skakar hand med Fidel Castro och retar gallfeber på La Republique
Cykelkulturen i Frankrike är en annan än i cykellandet Holland. Jag ser ganska få cyklister utanför storstäderna. Det är sällan anvisade cykelvägar annat än i de lite större orterna. Respekten mellan bilister och cyklister är dock bra. Inga pekande fingrar eller okvädningsord, som är mer regel än undantag i Stockholmstrafiken. Bilisterna lämnar dig företräde, men du får också veta om du gör fel…
En av får träningscyklister på franska landsbygden
Måndag 11 maj. Pigg efter söndagsvilan i Le Havre tar jag ut tidigt. Har siktet inställt på lyxbadorterna Trouville- Deuville och gärna en bit ytterligare in i regionen Calvados. Men det gäller först att ta mig över floden Seine som är mycket bred här vid utloppet och inte så futtig som i Paris… Högbron Ponte de Normandie verkar lovande, i varje fall närmast, men vid brofästet förstår jag påtagligt brutalt att det är en Autoroute och absolument förbjuden för cyklister. Jag får göra om och göra rätt, men inser att nästa bro- Ponte de Tancarville ligger 2-3 mil inåt landet. Nåväl, då får det bli en trevlig omväg på 4-6 mil. Vad gör det, en måndagsmorgon med fint cykelväder och utvilade ben. På rätt sida vattnet fortsätter jag via Honfleur och Villerville och kommer till sist till de eftertraktade dubbelbadorterna. Rena Strandvägen med lyxbilar, flotta restauranger, hotell och casinon. Inget för min reskassa, så jag fortsätter tappert till Canapville ytterligare någon mil längre bort. Hittar ett trevligt B&B och så småningom restaurangen Muriel & Franck Dugast Gastronomique. Menyn finns bara på franska och den trevliga Muriel talar så klart inte engelska. Det blir rena gissningsleken, men Rognon de veau avec sauce moutard a l´Ancinne låter gott, eller hur? Tar in ett glas rött Bordeaux till. Tur att jag gillar inälvsmat för jag härleder den välsmakande anrättningen till kalvnjure i senapssås. Som avslutning beställer jag in resans första Crepes avec en 2:a Calvados. Gastronomiskt gott det också. Notan går tyvärr på € 55 denna kväll, men jag är ju faktiskt i La France!
Bron Ponte de Normandie- inget för cyklister
Floden Seine är bred vid utloppet…
… inte så futtig som genom Paris
Lyxorten Trouville
Resans första crepes- hos Muriel & Franck i Canapville
Tisdag 12 maj hänger regnet i luften hela dagen, men faller inte fast prognosen anger 90% risk. Vindarna är måttliga trots att jag nu åter är vid kusten. Det blir ännu en dag med rätt cykelväder och jag bestämmer mig för en lite längre rutt. Passerar både Cabourg och Caen och når framåt kvällen den lilla staden Vire (Virr uttalas den). Undviker de största vägarna och följer kartans vägnumrering by efter by. Trevliga små familjehus varvat med bondgårdar. Pickande höns överallt samt får, getter, hästar och kor i drivor. New Holland traktorer av gigantiska dimensioner. Säden har gått i ax på vissa åkrar. Jag passerar strukturerade fruktodlingar som blir till favoritdrycken Calvados, eller Cider. Samma framgångskoncept som på Österlen. Frukt & Sprit går alltid hem. Jag når fram till Vire i kvällningen och tar en virre på närmsta lokal.
Vacker näckrosdamm på landet, som Monet skulle ha gillat
Små landsvägar är trevliga för cyklister
En av 100-tals krogar utmed landsvägarna
Frigående höns i snart sagt varje by
Säden har gått i ax
Strukturerade fruktodlingar
Frukt och sprit- säkert koncept i Calvados och på Österlen
Onsdag 13 maj. Denna dag tänker jag mig göra intåget i Bretagne. Ska först runda Avranches och därefter ta Route de la Baie utmed hela bukten via turistmagneten Le Mont St. Michel och vidare till Cancale. Denna lilla fiskeby, världskänd för sina ostronodlingar, har jag besökt tre gånger tidigare. Bland annat firade Kersti och jag min 26-års dag där för några decennier sedan. Jag minns att det blev både ostron och champagne den kvällen, kanske hummer också? Säkert förödande exklusivt, men vi bodde i tält som kompensation. Jag kommer dock inte så långt denna dag. Stannar till vid turistfällan Mont St. Michel, som är i full kommers trots lågsäsong. Konstaterar att attraktionen utvecklats till en fullständig industri sedan jag var här sist. Jag träffar ett österrikiskt par som ”husbilscyklar” runt i Frankrike. No- not for me svarar jag när de tycker det är något jag borde pröva. Men jag avundas dem någon timma senare då regnet kommer och vinden tar i rejält. Framme vid Le Vivier sur Mer beslutar jag mig för att skippa Cancale och hamnar i stället i den trevliga medeltidsstaden Dol de Bretagne och tar tidig kväll denna onsdag.
Turistfällan Le Mont St. Michel
Torsdag 14 maj. Heldagsregn över Bretagne, förvarnas det om. Full skyddsutrustning på från start alltså. Allt är täckt. Fötterna har eget överdrag, till och med hjälmen har regnhuva. Jag måste se ut som ett UFO för hjälmlösa Centraleuropeer, tänker jag då jag trampar på mot Rennes i ösregn. Det är Kristihimmelfärdsdag och fransmännen håller sig inomhus. Alla är lediga så någon trängsel på vägarna är det inte tal om. Under sista timman in mot storstaden Rennes upphör regnet tvärt. Jag cyklar på ”Route de Meubel”. Mängder av möbelfabriker och varuhus utmed vägen, Möbelriket Lammhults franska motsvarighet. Jag registrerar som i förbigående ett antal välkända franska varumärken under vägs. Jag kommer fram till Rennes vid fyratiden, låser in biken och utrustningen och tar 5-tåget till Paris för två fantastiska dagar med Kersti!
Fullt rustad för regn
Regn i molnen
Sista sträckan mot Rennes kallas ”möbelvägen”
EFTER 5 VECKOR, TOTALT 290 MIL. 14.500 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER
Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.
https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser
Nästa blogginlägg hoppas jag kunna publicera söndagen den 24 maj- från någonstans utmed franska Atlantkusten.
Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD
