CYKELVECKA NR.9 GALICIA- MINHOO- DOURO- BEIRA- ESTREMADURA
Lugna veckan…
Viva Portugal, hör jag mig själv säga när jag passerar gränsfloden till resans åttonde och sista land, efter drygt 100 hårda mil i Spanien. Språkligt sett har jag inga svårigheter vid gränsen. Jag byter enkelt ut all den spanska jag kan, mot portugisiska. Buen día, una cerveza por favor. Muchas gracias! blir istället Bom dia, uma cerveja por favor. Muito obrigado! Svårare än så är det inte med Google Translate. Teckenspråket är ju i det närmaste globalt, om man bortser från vissa gester som helst ska undvikas. Trafikinformationen är bättre här i Portugal än i Spanien. De alternativa, nationella vägarna är tydligt skyltade. Cykelbanor saknas däremot oftast och jag ser inte många likasinnade på vägarna. Pilgrimerna har också snabbt tagit slut. Trafikklimatet känns hårdare, rytmen hetsigare. Veckans prestation får ändå godkänt. 66 mil på sadeln och i onsdags sprängde jag 500-milsvallen. Bilden ovan kan symbolisera vecka nio. Med fredag eftermiddag undantagen har det varit lugna dagar med bra cykelväder. Vissa soliga och heta, andra molniga med enstaka regnskurar. Jag har återhämtat mig från förkylningen och är vid gott mod inför upploppet mot Sagres och Cabo de Sào Vicente. Om allt går min väg är jag framme vid målet före utsatt tid. Men på denna resa kan allt hända så osvuret blir nog ändå bäst.
Tydligare anvisningar i trafiken här i Portugal
Jag har gjort ett snabbesök i Porto och vilar just nu kroppen i Lissabon, helt enligt plan. När jag köpte vatten igår frågade kvinnan bakom disken vart jag var på väg. Lissabon, över helgen svarade jag. ”Oh no, no- don´t go Lisboa, senhor. Festival, many, many people. Streets blocked” Streets blocked- bah! Då skulle du besöka Stockholm, tänkte jag. Först Maraton och sedan prinsbröllop. Halva stan avspärrad och inresta lantisar i drivor som går fyra i bredd på trottoarerna… Allt det där sliper jag i år! Festivalen här heter, fritt översatt Feast of St. Anthony- Lisboa´s Sardine Festival och hålls kring Avenida da Libertas, helt nära hotellet där jag bor. Jag tar mig förstås dit och tittar runt lunchtid med förstår att det är först under sena kvällar som det drar igång på allvar. Tar istället en två-timmars promenad i centrum och utmed floden Rio Tejo. Får se om jag orkar ut ikväll för festivalen. Det är ju cykeldag igen imorgon.
Sardinfestival hela helgen i Lisboa
Elevador de Santa Justa, invigd 1902
Gott om Art Deco arkitektur i centrala Lissabon
Ovädret tornar upp sig över Rio Tejo
Mat & Måltider har jag ägnat lite tankar åt i veckan som gått. Inte på det praktiska planet, vad jag ska äta på kvällarna och var? Sånt ordnar sig alltid. Har inte behövt gå till sängs hungrig en enda kväll så här långt. Men jag har hunnit fundera över skillnader i matkultur mellan länderna, nu när jag passerat sju och börjar gå in på upploppet i det åttonde. En av de stora fördelarna med att ta sig fram på cykel är närheten. All du kan se, höra, känna doften av, ta på och nästan bli en del av, om du har lite fantasi. För mig har det har varit givande att cykla genom dessa 100-tals små och medelstora byar, där vardagslivet pågår för fullt. Det har påmint mig om min egen uppväxt på ett litet arrendejordbruk i nordöstra Småland. Några åkerlappar, en handfull kor, några grisar och höns. Föräldrarnas dagliga slit för att få tillvaron att gå runt. Hur vi barn tidigt fick hjälpa till efter förmåga. Allt det där har jag sett nu, som i en flash back, fast mina erfarenheter ligger ett halvt sekel tillbaka i tiden. Visst, den tekniska och biokemiska utvecklingen har förändrat förutsättningarna, men jag känner trots det igen mycket av det jag ser. Det som slår mig även i detta sammanhang är att närheten finns kvar här. I en holländsk by, med prydligt stensatta trottoarer och cykelvägar, med tegelhusen gavel vid gavel nära genomfartsvägen. Med de välputsade bilarna framför husen och de privata trädgårdarna osynliga bakom. Plötsligt bryts ordningen av en lite stökig bondgård, med traktorer och redskap, med kor som råmar och hundar som skäller. Kanske till och med några frigående höns. Och det luktar gödsel över hela arrangemanget. En helt naturlig och odramatisk blandning i vardagen. Jag inbillar mig att barn som växer upp i den byn får en nära relation till den mat vi lever av, vegetabilisk som animalisk. Kanske får de också lättare att förstå det arbete som krävs för att maten ska komma på bordet. Jag ser också alla dessa bodar och marknadsstånd där du köper frukt, grönsaker och rotfrukter färskt och närodlat. Till låga priser dessutom. Här smakar en tomat tomat. Jag rör mig på långt avstånd från Konungariket Sverige där storskaligheten tagit över även inom lantbruket och tomaterna transporteras långa vägar till oss konsumenter.
Pantertanter i potatisåkern, som på 50-talet
Mängder av körsbärsstånd utmed vägen, 15:-/ kg
Maten är halva födan– brukar det heta. Halva måltiden i alla fall. Den andra är förstås sällskapet- samtalet. Det blir mycket tråkigt att äta ensam kväll efter kväll. Jag är visserligen van efter att ha veckopendlat till arbetet under flera år. Plocksallad från ICA till Aktuellt 21:00, ensam i en övernattningslägenhet är inget att avundas. Bortsett från tre fina kvällar med Kersti i Paris och ett påtvingat middagssällskap en kväll i Le Roche Sur Yon, har jag ätit resans alla middagar och frukostar helt solo. I brist på sällskap har jag ibland ägnat mig åt att iaktta de andra middagsgästerna och fantisera fritt. Har försökt tyda samtalen jag hör och kroppsspråken jag ser. Alla schablonerna finns där, oavsett land, oavsett stad. De nyförälskade, som ser ut att ha större aptit på varandra än maten. Föräldrarna som har något att fira och valt att äta ute. De har tvingat med sig tonårsdottern, som uttråkad förpestar stämningen, suckar, tittar bort, pillar på sin smartphone och vägrar röra vid maten. Det strålande gamla paret som lyckliga njuter av måltiden och varandras sällskap. Å andra sidan paret som sitter av en hel måltid utan att säga ett enda ord. Allt som ska sägas är redan sagt och resten håller man inne med. De tre killarna som hörs över hela restaurangen. Här handlar det helt säkert om fotboll. Eller de tre kvinnorna i obalans. Där två samtalar intensivt och den tredje känner sig helt utanför och markerar tydligt att hon är tillbaka på skolgården igen. De två som inte borde ses tillsammans, som då och då nervöst stirrar mot dörren. Slutligen den gamle mannen med den väsentligt yngre hustru nummer 2, eller kanske 3. Hon har förvandlas från troféhustru till oavlönad privat sköterska. Han från en kraftfull 10-taggare till en kraftlös, bitter och cynisk gubbe som gnäller på allt och alla. Och så jag då- en uttråkad, sliten och tilltufsad ensamvarg på genomresa. En helt vanlig kväll i en helt vanlig stad i ett helt vanligt sydeuropeisk land, typ Portugal.
Det mesta som ska sägas är redan sagt
Tillbaka på skolgården…
Söndag 7 juni. Utvilad och hyfsat kurerad sitter jag på cykeln 09:00. Lugn söndagstrafik genom Santiago. Det blir en lätt match att hitta N550 som ska ta mig till Pontevedra i etapp ett. Men inte helt oväntat övergår denna lättrampade väg snart i en Autopiste med cykelförbud. Ingen hänvisning, bara stopp. Jag tar första bästa sidoväg och haffar en ung träningscyklist för att fråga. Han förklarar att jag måste först ta Camino Portugal till byn Milladoiro och därefter fortsätta på rätt väg. Det låter enkelt, men någon Camino ser jag inte och ingen Milladoiro finns på min karta. ”Okey, it´s only 5 km- follow me”, säger killen och presenterar sig som Louis. Sedan gäller det att hänga på. Det går fort, men bättre än jag väntat och snart är jag på rätt väg. Vädret är vackert. Sol och varmt- runt 25-30 grader på eftermiddagen. Vid Pontevedra gör jag ett kort uppehåll för att se arkitekten Santiago Calatravas (1951- ) vackert skulpturala bro Puente de Lérez från 1994. Han har ritat Malmös stolthet Turning Torso också, med det viste ni säkert. Jag fortsätter till Redondela och vidare till kuststaden Vigo. Scenerierna är väldigt vackra där jag cyklar högt ovan vattnet Ria de Vigo. Jag kommer fram runt 18:00 och hittar ett billigt rum på Hotel Ipnema, centralt i stan. Tar två öl på stående fot, duschar och hittar en liten bar där jag får något i magen. Sedan är ytterligare en dag förbrukad.
Louis visar vägen i Santiago
Santiago Calatravas bro i Pontevedra
Kuperad terräng även sista dagen i Spanien
Vinodlingar vid vägen mot Vigo
Måndag 8 juni. Det åskar rejält på natten och jag förväntar mig en regnig måndag. Men det blir bara någon enstaka skur. I övrigt mulet med korta solglimtar, en dag som gjord för cykling. Jag följer kusten tätt på separat cykelväg söderut från Baiona via Oia till A Guarda, där gränsfloden Rio Minhoo rinner ut i Atlanten. Det är förförande vackert med havet till höger och skogklädda berg till vänster. Jag hör bruset och känner svalkan och saltet blandat med fågelsången, värmen och skogsdoften. Vid Goián tar jag bron över floden till Lovelhe och är kl 13:30 plötsligt i resans sista land, Portugal. Jag får en mycket fin avslutning på en påfrestande hundramila-resa genom Spanien. Under eftermiddagen fortsätter jag utmed portugisiska kusten, nu på väg N13. Husen ändrar karaktär. Nu dyker de typiska mönstrade kakelfasaderna upp. Till och med brofundamenten kan vara kakelklädda. Jag passerar Seixas, Caminha och Vila Praia och når fram till den lite större orten Viana do Castelo under sen eftermiddag. Det är dags att söka rum för natten och jag tar mig ner till stranden och hittar ett nybyggt hotell vid vattnet. Frågar vad ett rum kostar och får svaret ”75 € for room with mountain view”. Vad kostar ett med havsutsikt då, frågar jag. ”Sorry Sir, no room free with sea view”. Jag tar bergsrum No 103, men säger förstås att jag tycker det är extremt dyrt. Och det är det, mätt med portugisiska mått. Jag sätter nyckelkortet i låset och öppnar överraskad upp till ett stort vackert rum och stor balkong med 180 graders fri havshorisont. Helt klart det bästa rummet på hela resan. När jag återvänder till receptionen för att ta hand om cykeln ler kvinnan med hela ansiktet och frågar. You like Your room, Sir?
Cykelväg mot A Guarda
Bedövande vackert över Atlanten
I Portugal ändrar husen karaktär
Ljusare och vackrare kyrkor
Även kyrkogårdarna är ljusare
Kakelklätt brofundament
Room with sea view i Viana do Castelo
Sen strandpromenad
Obruten havshorisont
Tisdag 9 juni. Jag startar kl 08:00 och krånglar mig tillbaka ut på N13. Planen är att nå Porto i så god tid att jag hinner med lite sightseeing. Vädret är fortsatt bra men trafiken hårdnar efter hand. Jag passerar genom många mindre byar och slås av att här finns så många bilhandlare. De ligger tätt och i vissa fall finns särskilda vägskyltar i rondellerna. Portugiser verkar vara ett bilälskande folk. Jag stannar i Póvoa de Warzim och köper en karta över Portugal, som senare visar sig vara oanvändbar. Kommer till Porto sen eftermiddag, checkar in på hotellet och tar mig strax ner på stan. Portvinshamnen har jag sett tidigare så jag koncentrerar mig nu på den gamla stadskärnan. Jag besöker den världsberömda bokhandeln Livraria Lello, som sägs vara inspirationen till miljöerna i Harry Potter. Det är en imponerande inredning med många poserande och fotograferande turister på plats. Jag köper här riktiga kartor över hela Portugal och frågar expediten om man främst är turistattraktion eller bokhandel. ”Mostly tourism, but will still sell some books”, svarar han. Jag tittar på jugendarkitekturen i centrum och njuter av stadsbilden. Efter en enkel måltid tar jag in ett glas 10-årigt portvin och en tallrik ost från trakten. Vinet är utsökt och osten är nästan i klass med Vrigstads hemystade… Det blir en härlig avslutning på veckans dag tre.
Välskyltat till bilaffärerna i Portugal
Livraria Lellos inspirerande interiör
Alla vill posera i denna inspirerande mijö
Exteriört mer återhållsamt
Vacker jugendarkitektur i Portos gamla stad
Café Majestic vid Rua Santa Catarina
Ett glas 10-årigt portvin avslutar kvällen i Porto
Onsdag 10 juni. I hotellreceptionen får jag en karta och en enkel beskrivning av utfartsvägen söderut. Jag ska ju till Lisboa i etapp två och beräknar att det är minst tre dagar dit, med minst 10 mil per dag. Först måste jag ta mig över floden Douro. Här finns flera broar men jag kan inte få besked om vilken som är cykelbar, om någon. Jag chansar på den gamla spårvägsbron, ritad av Gustave Eiffel (1832-1923, han med tornet i Paris). Jag är ensam med spårvagnarna denna morgon så jag antar att jag gör något helt olagligt. Det får bli som det blir. Jag rör mig högt över floden med mycket fin utsikt över portvinsmagasinen. Cyklar därefter ut på N109 som går hela vägen till Aveiro via Canidero, Espinho och Ovar. Det regnar stundtals, men inte så besvärande. Jag spränger 500-milsvallen och firar med iste och en nöjd minut vid vägkanten. Sträckan Porto- Aveiro blir en för kort dagsetapp så jag fortsätter söderut. Här cyklar jag genom byar som sett bättre dagar. Förfallet är här och var påfallande, men det syns tydligt att trakten en gång blomstrat. Jag kommer fram till staden Mira och hittar ett mycket enkelt men schysst B&B. Rummet är påvert, men Wi-Fi´n är en av de bättre. Efter att ha installerat mig med cykel och bagage går jag ut på stan. Finner efter en halvtimmas promenad ett ställe som serverar enkel och god mat. Därefter God Natt!
På spårvägsbron högt över floden Douro
De gamla portvinshusens magasin sida vid sida
Fartyg för sjörullat portvin
Hus som sett bättre dagar. Familjen Adams?
Vackert slitage utmed huvudgatan i Mira
Nu är jag i Portugal…
Torsdag 11 juni. Vaknar tidigt av en envis tupp i målbrottet. Efter en enkel frukost fortsätter jag färden i riktning Lissabon och tycker att jag haft bra flyt hela veckan, åtminstone i jämförelse med den förra. Det regnar lätt i någon timma, därefter blir det uppehållsväder. På eftermiddagen kommer solen och det blir mycket varmt igen. Efter Carriço avviker jag från den nationella vägen och tar av rakt västerut på den nyanlagda och säkert EU-finansierade Estrada Atlàntica. En spikrak väg med separat cykelbana. Först genom skogsmark mot havet, därefter utmed havet där sandstränderna ligger rad på rad. Mestadels orört, ostört. Jag ser ett tjugotal bilister men inte en enda cyklist på hela eftermiddagen. Pedrógào, Praia de Vieira och Sào Pedro de Moel är alla små orter jag passerar igenom eller bredvid. Sen eftermiddag når jag fram till staden Nazaré som är mitt mål. Här möter jag något nytt. Vid den långa infarten står eller sitter ett stort antal kvinnor i olika åldrar, håller upp skyltar och skriker ”Senhor, senhor, chambre, room, cheap-cheap”. Jag som redan bokat rum denna kväll behöver inte bekymra mig, men får senare förklaringen att på just denna turistort är det svårt att få rum på hotell eller pensionat, åtminstone under turistsäsong. Privatpersoner gör sig en slant genom att låna ut ett rum i bostaden. Det är en vacker kväll och jag går strandpromenaden förbi alla småaffärer och stånd med stadens specialitet, soltorkad makrill. Hittar restaurangen ”Taverna da 8 do 80” äter sardiner från byn och den bästa grillade getosten i mitt liv. Känner mig dock mer som 80 än 8 efter en lång sträcka också denna dag.
Träden tappas på kåda
Praia efter praia utmed Estrada Atlàntica
Fyren i Sào Pedro de Moel
Säljer envist rum till turister
Soltorkad makrill i Nazaré
Ser inte så smakligt ut
Grillad getost hos Taverna da 8 do 80
Statister på stranden i Nazaré
Även här går solen ner i väster
Fredag 12 juni. Jag bokar rum för vilodag och bloggskrivande i Lissabon. Det är 12 mil dit och jag utgår från att mitt goda tempo kan hålla veckan ut. Vädret är mulet igen och det kommer garanterat att regna en del under dagen, men jag ser igen anledning till tvekan. Påminner mig om att det idag är två månader sedan jag startade resan från Värmdö. Tiden har gått snabbt. Jag har kommit långt. Det har varit roligt. Tar vägen utmed praian söderut från Nazaré och sedan N8 mot Caldas de Reinha. Därefter tar jag Rota do Vinho Oeste mot Cercal och Alenquer. Vägen går över bergen och för en stund är jag tillbaka i känslan från Pyrenéerna. Men det är ett vackert landskap med vin- och fruktodlingar på rad. Under en lång sträcka står unga kvinnor vid parkeringsfickor utmed vägen. Av deras klädsel att döma är de inte vandrare på Camino de Santiago, utan har snarare valt en bredare väg i strikt biblisk bemärkelse. Eller mer troligt blivit tvingade att välja. Tragiskt att se, men det slår mig att jag inte mött någon prostitution tidigare under resan. Kanske anat, men inte sett. Här i Portugal sker den handeln helt öppet, även på landsbygden. Jag cyklar på i bra takt och kommer fram till Carregado. Där får jag resans första punktering. Otroligt att det inte hänt tidigare, tänker jag och tar mig fram till en mack för att slippa åtgärda skadan utmed vägkanten. När jag bytt slang konstaterar jag att däcket är helt sprucket. Det är chanslöst att få det att hålla och det återstår tre mil till Lissabon. Klockan är fyra och jag kan naturligtvis gå resten av sträckan, men jag lär ju ändå inte komma åt en cykelreparatör under helgen. Jag frågar en man på macken om det finns någon i byn. ”Yes- over there”, säger han och pekar bortåt vägen. Mycket riktigt, på en tvärgata 100 meter längre bort finns en liten verkstad där det står ett antal cykellik, en moped och några stendöda gräsklippare invid ett hål i väggen. Jag bär bort cykel och packning i omgångar och går in i verkstaden som har knappt ledljus. Jag hittar en äldre man med huvudet i en gräsklipparmotor på en bänk. Jag hälsar men får inget svar. Han lyfter inte på huvudet ens. Jag harklar mig, försöker igen och håller fram cykelhjulet som illustration. Han grymtar något men ser inte upp från den plötsligt så högintressanta motorn. En ung kille kommer ut från det som jag gissar är toaletten. Han tar nyfiket tag i situationen och som av en händelse finns ett däck i rätt dimension. Han skiftar snabbt och smidigt och justerar bromsarna också när han ändå håller på. Jag frågar tacksamt vad jag blir skyldig och han försvinner en lång stund. Kommer sedan tillbaka och säger försiktigt ”20 Euros, mister”. Okej säger jag. Då lyfter gräsklipparmannen på huvudet och ger grabben ett tandfritt leende. Nu lösgör sig ytterligare en man ur mörkret, kommer fram och ställer sig nära och tittar på mig med coca-cola-bottnade glasögon. Han frågar vart jag är på väg och skakar på huvudet när jag säger Lisboa. Sedan säger jag att jag cyklar från Sverige till Sagres. Den unge killen översätter och ett våldsamt skratt bryter ut i verkstaden. Jag förstår att jag svarat för fredagsunderhållningen denna vecka men trampar nöjd vidare mot huvudstaden. Det är som sagt tre mil dit och trafiken tätnar och hårdnar allt eftersom. Från Vila Franka är den mördande och under den 10 km långa infarten mot Lissabon cyklar jag på tre- och fyrfiliga vägar där trafiken går i 90-100 knyck. Lastbilar, bussar, personbilar, motorcyklar blåser förbi och jag måste ideligen byta fil för att komma rätt mot centrum. Att vänta in luckor går inte utan det är bara att ge tecken och bryta strömmen. Irritationen är påfallande och snart tutar alla- på mig och på varandra. Jag inser förstås att detta är olagligt och fullständigt idiotiskt. Riskfaktorn är extremt hög med alla bilar i snabb fart tätt intill mig på båda sidor. Vinglar jag till i luftdraget från en lastbil är det kört. För första gången på min expedition känner jag stor osäkerhet, men kommer till sist in till centrum med mer normal storstadstrafik. Når hotellet utmattad och lite skakis. Men det är historia nu.
Dalar och kullar utmed Rota do Vinho Oeste
Vinodlingar…
…och fruktodlingar
Road cykelreparatör i Carregado
EFTER 9 VECKOR, TOTALT 530 MIL. 26.500 KRONOR TILL LÄKARE UTAN GRÄNSER
Vill du bidra till min insamling? Gå in via länken nedan.
https://www.betternow.org/se/cykel-stockholm-sagres-for-lakare-utan-granser
Resans nästa och sista blogginlägg kommer sannolikt först efter målgång i Sagres.
Lars Bülow Arkitekt MSA, Designer MSD